Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1869, sida 1

)NINGENS BOLAGS TRYCKERl.) sAAnnnnnnn DD departementet i den förklaring, hvilken användes vid ungdomens undervisning, medan han enligt reglementet skulle begagna den gamla altarbokens öfversättning. Presten Gunnerus skildras som en nitisk IIerrans tjenare, hvilken sökt att atskaffa missbruk inom sin församling och derför råkat 1 opposition till denna. På kyrkodepartementets uppmaning till honom att begära afsked har han med värdighet svarat, att detta för en man i hans ställning skulle vara ett mycket hårdt straff eller öde, och det synes honom som om hans förmän ej kunde vilja, att han utan sträng nödvändighet skulle lida ett sådant derför, att han hyser en öfvertygelse, som drifver honom att göra hvad han anser för rätt mot Gud och församlingen. Han förmenar, att den trosbekännelse, som han begagnar vid dopet, är Martin Luthers egen tro. — Han ser i vår kyrkas dopsbekännelse Kristi evangelium, lifvets ord, vår frälsnings och salighets orubbliga vilkor, och han närer den öfvertygelee, att det är hans första och vigtigaste pligt såsom ordets tjenare, såvida han någorlunda skall motsvara denna benämning, att han vid dopets heliga handling uttalar frälsningens vilkor oförfalskade, sådana de blifvit öfrerlemnade till oss från kyrkans äldsta tider — något, hvartill han äfven är förpligtad genom presteden, hvari lofvas, att sakramenterna skola förvaltas i öfverensstämmelse med den norm, som blifvit föreskrifven af Kristus sjelf. Dessa ord lemna väl intet tvifvel öfrigt om, att det är på Grundtvigianismens ståndpunkt, som presten Gunnerus står, ehuru detta ej finnes uttryckligen uttaladt i handlingarne. Att det berättas, att Grundtvigianarne i Danmark lofvat honom hjelp och pekuniärt understöd, om han endast vill stå fast mot regeringen, har jag redan meddelat. , Skall han då, fortsätter han vidare, som prest i den lutherska statskyrkan ändock förlora sitt embete, se sitt lifs verksamhet afbruten och sin timliga välfärd förstörd, för det han begagnar Luthers tro, så anser han för en pligt mot sig sjelf och de sina att fordra sin sak afgjord af landets domstolar, hur tung den vägen än är att gå. — — Vidare förklarar han, vatt han väl vet, det ett ordnadt kyrkosamfund måste gifva sina tjenare bestämda föreskrifter att följa, men när dessa föreskrifter i något hänseende bevisligen äro bristfälliga eller olämpliga, så att ijenarens samvete tager anstöt under deras åtlydande, då förmenar han, att det skulle vara mera passande för ett kristet samhälle att rätta det felaktiga samt att tills dess fara fram med lämpor mot tjenaren, än att tillvägagå mot honom efter den verldsliga lagens hela stränghet. Talar han här oriktigt, så ber han om förlåtelse — — — I afseende på det här anförda yttrar hans närmaste förman, prosten, , att då sockenpresten Gunnerus, trots alla föreställningar och alla välmenta råd, vill gå sin egen väg, så bör åtalet motzhonom äfven gå sin gång. — Regeringen har försökt alla utvägar för att komma ur det dilemma, hvari pastor Gunnerus försatt henne. Hon har först låtit pastorn vid dopet begagna hvilken formel han sjelf ville; men sedan klagomål anförts utaf 769 medlemmar at församlingen, har hon måst befalla presten att endast använda altarbokens ord. Dernäst har regeringen uppmanat honom att begära afsked, men, såsom ofvan nämnts, förgäfves. Hon bar sett igenom fingrarne med, att han begagnade ställets gamle pensionerade prest såsom biträde vid dopförrättningar, ända tilldess klagomålen ingingo. Deremot har regeringen ej vågat transportera presten till ett annat pasto rat, emedan samma stridigheter kunde uppstå äfven der. — Man har frågat, hvarför kyrkodepartementet ej drager försorg om en ny öfversättning af den tredje trosartikeln: ,,eredo in spiritum sanctum, sanctam ecclesiam catholicam o. s. v. ,en helig kristlig kyrka eller ,,en helig allmän kurkal, hvarom hela striden vänder sig, men den som kan tro, att striden skulle kunna biläggas derigenom, måste ega föga kännedom om religiösa stridigheter. För regeringen återstod således ingen annan trollmakt. En brännande eld genomfor mig likasom stygn af glödande nålar; jag