Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1869, sida 1

ögonblicket varseblef jag ej Assja. Insvept i en stor schal satt hon på en stol vid fönstret och höll hufvudet bortvändt, nästan doldt som en skrämd fogel. Hon andades fort och darrade i hela kroppen. Det gjorde mig outsägligt ondt om henne. Jag framträdde till henne, men hon bortvände sitt ansigte ännu mera. — Anna Nikolajewna, sade jag till henne. IIon upplyftade hufvudet och ville se på mig, men förmådde det icke. Jag fattade hennes hand, den var kall och hvilade likasom död i min. — Jag önskade — — började Assja och försökte le, men hennes bleka läppar ville ej lyda henne. — Jag ville — — Nej, jag kan inte, sade hon och tystnade. Rösten svek henne verkligen vid hvarje ord. Jag satte mig bredvid henne. — Anna Nikolajewna, sade jag, men förmådde ej heller yttra något mera. Tystnad inträdde. Jag höll ännu alltjemt hennes hand och betraktade henne. Hon bibehöll samma tillbakadragna ställning som förut, andades tungt och bet sig i läppen för att ej brista i gråt. — Jag höll mina ögon riktade på henne. Det låg någonting rörande hjelplöst i hennes skygga orörlighet. Hon tycktes knappast bafva förmått släpa sig till stolen och maktlös nedsjunkit på densamma. Mitt hjerta måste gifva sig luft. — Assja, sade jag nästan ohörbart. Hon uppslog långsamt sina ögon mot mig. — Ö, hvem kan väl beskrifva en älskande qvinnas blick? Dessa ögon uttryckte bön, förtroende, fråga, hängifvens(het. — — Jag kunde ej emotstå deras