(Insändt) Julafton. Så tungt suckar vinden kring nordansjell, Små fåglar de flygta på Juleqväll Till ladan i byn Der vänd emot skyn En kärfve oss vinkar från julstängens topp; Af gifmilda händer den nyss restes opp. Allt arbete tystnat; i stugan varm Det hvilar; dit hinner ej rerldens larm, De lyckliga 1å Nu tanka uppå Att rätt sina hjertan inviga åt Gud — De älska, de frukta, de lyda hans bud. Nyss solguden blickat på arm och rik, Han kommer och går i fägring sig lik. På gyldene stol Från pol intill pol ilan skådat de julfröjder af alla slag, Från hedniska tider tills Julen i dag. Vi än med hvarandra till möte gå Den väntade Jul, — hvem vet om vi få Upplefva den mer? Vår hydda är ler, Den krossas så lätt; innan vi veta af En julgran planteras på suöbetäckt graf Vi fostras här för förädlingens land, Vår farkost oss för till lugnare strand. ck, jordlifvets lott skolgång är blott; dröm, som bedårar, en hägring, — hvad mer? — Ar lifvet, när lefnadens dag sjunker ner. Så älskliga Jul välkommen igen! Du alltid är ny, till alla en vän; I hydda och slott Du trifves. om blott Med barnaformt hjerta man bjuder dig in; Du nekar ej glädje och gladeligt sinn. M-a