så ropades det i dörren på jalbocken, som ännu en gång inträdde, baugade sig och hotade Hans med sina stora horn. Men då Hans försökte fatta i hornen och Alfred i svansen, så blef det en fruktansvärd dans kring salen. Ändtligen erhöll lilla Ida förtroendeuppdraget att öppna paketet. Det var en massa med papper, rulladt det ena öfver det andra. Ju mindre det blef, hörde man: Inte är det några skridskor. Inga tennsoldater heller. Ingen docka heller. — Men få se ändå, om det ej är en karamell. Det var blott ett litet, litet konvolut qvar. Det öppnades, och deri låg — en medaljong af guld. Det hade ingen gissat. Alltså måste den lemnas till julbocken, som tog emot den lilla guldpjesen, efter det han dragit af sig vantarne, öppnade locket och satte det framför Emmas ögon. Hon rodnade och sprang undan. — Hvad står på? frågade sadren. — Se här! visade julbocken. I medaljongen Jåg ett fint papper, hvarpå stod skritvet: En kyss af EmmakNu blef det ett skrattande och ropande från gossarne: Emma skall ge julbocken en kyss! Skynda dig bara! Se så, krusa inte! Men julbocken ville ej länge göra Emma förlägen. Ilan aftog sin ludna mössa, och då framträdde ett vackert, manligt ansigte. Och nu var Emma ej längre motsträfvig. Med ett rop Gustaf! ilade hon till julbocken, tog honom i famn så luden ban var och kysste honom utan förlägenhet.