Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1869, sida 2

ljufsa, blå ögon, under det hon sysslade rundtomkring i rummet. Det var ingen som tordes påskynda pappa mer än tlillan, den S-äriga Ida. Hon knackade försigtigt på dörren till ett inre rum och ropade: — Pappa, vi vänta bara på pappa! Nå, än mamma då? hördes en vänlig röst till svar inifrån. — Åh, mamma kommer nog, bara pappa är här, invände Ida modigt. Så var det ock. Pappa och mamma kommo på en gång ut i salen, pappa nyrakad och mamma med helgdagsnegligå på hufvudet. De togo sin plats framför elden, der Canis måste maka åt sig. Den flitiga husmodren höll sin stickstrumpa i handen, och far sjelf blossade förnöjd ur sin stora sjöskumspipa, under det hans lugna och milda blickar skådade ini eldbrasan, likasom sökande deri minnena af de 20 julaftnar, som han så sutit vid sidan af henne, som älskat honom, och af honom älskats tillbaka i nöd och lust. Kanske smög sig ock en vemodig tanke framåt; kanske var det den sista julaftonen de så suto bredvid hvarandra, bland de kära barnen. Pipan sjönk ned och händerna slötos samman. Man tyckte sig läsa på de darrande läpparne en hviskning: , Herre, ske din vilje! — Nu är det färdigt! hördes åter en barnaröst. Och så var det ock. Grenljusen voro tända och i julgranen lyste de många kulörta vaxljusen. Det var juleljus och julefröjd. Syster Emma satte sig till pianot, och efter en munter polsk-takt dansade barnen med pappa och mamma omkring granen, och så måste gama Greta