Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1869, sida 2

lutade mig mot båtens reling. Luftdraget kring min panna, vattnets sakta plaskande mot båtens bog upprörde mig, och svalkan srån vattnet afkylde mig ej; vid stranden uppstämde en näktergal sin sång, och dessa toner verkade på mig som ett sött gift. Tårar framträngde i mina ögon, men ej en obestämd hänrycknings tårar. Hvad jag erfor var ej denna hemlighetsfulla, plötsligt vaknande känsla af en omätlig åtrå, hvarvid det förefaller själen som älskade hon och omfattade allt. — — Nej! begäret efter lyckan hade vaknat inom mig. Ännu kunde jag ej närmare bestämma detta begär, — men lycka ända till öfvermättnad, det var hvad jag åstuadade och efterlängtade. — Båten gled emellertid framåt, och den gamle färjmannen satt nedlutad öfver årorna och slumrade.