Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1869, sida 2

ni har sett. Ni har meddelat min bror det, men jag har ingenting hört. — IIvarför gick ni da bort? invändo jag. — Jag gjorde det — — emedan — — Nu skall jag inte gå bort, tillade hon med örtroligare, mildare röst. — Ni var ond i dag. — Jag? — Just ni. — Hrarför då, om jag får bo — — — Jag vet inte, men ni var ond och ick bort ond. Jag tyckte det var så ledamt att ni gick så, och jag gläder mig att ni har kommit tillbaka. — Och det glider mig älven, svarade jag. Assja rörde lätt sina skuldror, som barn oruka göra då de äro vid godt lynne. — 0, jag förstår mig på att girsa, forttor hon: Förr beböfde pappa endast hosta, så insåg jag genast om han var nöjd med mig eller inte. ilitintils hade Assja aldrig talat med in fader. Detta föll mig in. älskade er sar? frågade jag, och ide till min stora förargelse att jag rodnade. Hon svarade ingenting, men rodnade ifven. Vi tystnade båda. På afstånd gick en rykande ångbåt uppför Rhen. Våra lickar följde honom. — Hvarför berättar ni ej något? sade Assja haltl skrattade ni i dag, då ni — Hvar varseblet mig? frägado jag.