Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1869, sida 2

—— — Assja. Jag hade som barn ofta sett Tat jana i kyrkan under helgdagarne. Hor stod midt ibland folket, vanligtvis vid et fönster; bar en mörk duk om hufvude och en gul schal öfver axlane, — den regelbundna profilen af hennes ansigte attecknade sig mot den genomskinliga rutan, — hon bad andäktigt och ödmjukt samt bugade sig åt alla sidor. Då min farbror tog mig med sig, var Assja endast två år sammal, och då hon blef nio år, förlorade hon sin mor. Kort efter Tatjanas död tog min far Assja till sig i huset. Redan förut hade han yttrat den önskan att hafva henne hos sig, men Tatjana hade satt sig deremot. Hon kunde föreställa sig hvad som måste föregå inom Assja, då hon emottogs godsherrns hus. Än i dag kan hon ej slömma det ögonblick, då man för första sången iklädde henne en sidenklädning ch kysste hennes hand. Under moderns ifstid hölls hon strängt af henne, men hos adern lemnade man henne full frihet. Ian blef hennes uppfostrare; utom honom åg hon ingen. Han klemade ej bort enne. jag menar han bar henne ej betändigt med sig som en amma, men han lIskade henne högt och nekade henne inenting; han kände sig skuldbelastad gent mot henne. Assja märkte snart att hon ar hufvudpersonen i huset, hon visste att odsherrn var hennes far, men lika så nart begrep hon äfven sin tvetydiga ställing; sjelfrådighet och misstro utvecklade g i hög grad hos henne; dåliga vanor rotade sig, och enkelheten försvann. IIon le (det har hon en gång sjelf bekänt för ig) tvinga hela verlden att glömma henes härkomst, hon blygdes öfver sin mor,