LitteraturFolkskolan i Sverige. Af Cof Eneroth. IV. Riksdagen och folkskolar. (1867 —69.) Stockholm, P. A. Nymans tryckeri, I detta häfte finner läsaren en kritisk historik ötver folkskolefrågornas behandling vid de trenne första riksdagarne etter representationsförändringen, af hvilken man hoppats så mycket för den allmänna uppfostrans sak. Först söker författaren att framhålla den stora betydelse, hvilken denna eger för de hufvudfrägor, som framträdde vid 1867 års riksdag, nemligen landtförsvaret och den allmänna hushållningen. Han påstår, att intet verksamt försvar af den nationella sjelfständigheten blir möjligt, om ej tolkets ungdom redan i skolan uppfostras till medborgerligt krigisk anda eller till medvetande af medborgerlig rätt och pligt i fråga om fosterlandets försvar, äfvensom att jordbrukets öfverklagade betryck afbjelpes och det allmänna välståndet befrämjas säkrast genom en förbättrad folkundervisning. Bittert klagar han öfver att det oaktadt och oaktadt frågan om den allmänna uppfostran på alla programmer , ställdes i andra rummet bland vårt folks lifsfrågor, då tidsförhållandena höjt försvarsfrågan till det första, den dock råkade mycket illa ut, ja, blef verkligt söndersliten redan i riksdagens början. Föga mera belåten är han med den följande riksdagens behandling af de då framställda vigtiga reformförslagen, och derpå kan ingen undra, som vet huru litet folkskolan ännu på de flesta ställen motsvarar de i föjd af förändrade åsigter och tidsförhållanden stegrade krafven på henne. Indragandet af elementarskolans första klass och medgifvandet, att skolrådets vice ordförande finge väljas inom skolrådet äro de begge reformer, som genomdrefvos vid denna riksdag. Huru litet detta resultat än synes, har dock den föregående riksdagen icke ett dermed jemförligt. Förf:n tröstar sig emellertid med att, ehuru icke någon vigtigare punkt af folkskolefrågan blifvit löst under dessa riksdagar, den utredning, för hvilken den blifvit föremål i de begge kamrarna och deras utskott, är af stor vigt och skall en dag befinnas ha bragt frågan närmare sin lösning. Under den tredje riksdagen kom dock ej denna, ty med unduntag af anslaget för utsträckandet af krigsbildningen i rikets offentliga undervisningsverk fattade denna icke något beslut, som afsåg solkundervisningens befrämjande eller höjande. I häftets sista afdelning framställer förtattaren de önskningsmål, som han anser ha uttalats vid de trenne riksdagarne med afseende på skolfrågan, och tillkännagifver sedan dem, hvilka i fråga om folkskolans tillgodoseende genom riksdagen ligga honom sjelf på hjertat. I allmänhet taget, synas de oss väl förtjenta af uppmärksamhet och vittnande om författarens säkra omdöme, vidsträckta erfarenhet och varma intresse för folkupplysningens sak, hvarpå sosterlandets framtid obestridligen beror. I första rummet uttalar han sin önskan, att , skollagstiftningen måtte låta skolans ,huru allt mer bestämmas af skolråden eller, med andra ord, arse skolans frihetk. Att vårt solk är moget för en sådan de