Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1869, sida 2

Kultusministern tiger. Derefter tager den nye sinansministern ordet, för att meddela, att han, om han före förslagets inlemnande erhållit kännedom om kammarens önskningar, gerna skulle ha ställt de erforderliga 60,000 thalerna till sin hr kollegas förfogande, något, hvartill han ännu förklarade sig beredd, om kammaren på nytt ville uttala sig för statens förpligtelse. Statens finansställning finge härvid alls icke komma i betraktande. Kultusministern tiger äfven till detta skarpa desavouement af hans handlingssätt. Då reser sig deputeraden Ziegler, ,, gamle Liegler, och går kultusministern på lifvet med en så fruktansvärd fiilippik, att hvarje ord liknar ett dråpslag; han framhåller för ministern hela det långa registret öfver hans regeringssynder och blottar med de mest träffande uttryck hela det jesuitiska system, hvarmed hr von Mähler synes ha för afsigt att inviga den preussiska kyrkan och skolan åt förderfvet. Från talarens vredgade läppar utströmmar det djupa hat, som landet har på hjertat mot denne minister, , bildningens undertryckare. Han slutar på följande sätt: ,, Med denne man kan ej mera någon förhandling ega rum; bort med honom ur ministören. Låtom oss i en gemensam ansökan bedja H. M:t konungen att genast afskeda honom, eljest göra vi oss skyldiga till delaktighet i hans brott mot intelligensen, och den förbannelse, som han bringar öfver landet, återfaller på oss! Detta tal, ofta afbrutet af kammarens stormande bifall, qvarlemnar hos församlingen. ett intryck, sådant det endast brukar uppnås under tider af den högsta spänning. Men ministern afskakar intrycket genom en höjning på axlarne. Han tiger. Hvad som dock ger denna episod vigten af en verklig tilldragelse, är den omständigheten, att icke en enda medlem af regeringspartiet vågade yttra ett ord till ministerns försvar. Trots allt detta qvarstår ministern i sitt embete — han är, likt salamandern, i stånd att oskadd gå genom eldens alla lågor och vattnets alla flöden. Ett icke ringare uppseende framkallade den våldsamma bortflyttningen af den minnesvård, som invånarne i den hannoveranska staden Celle rest åt sina vid Langensalza stupade landsmän, ett uppseende, som fann sitt uttryck uti tvenne från de liberale inom deputeradekammaren utgångna interpellationer. Jag förutsätter, att denna skandalösa historia redan är känd äfven hos er. Derför blott några ord om det intryck, som i allmänhet qvarstannat deraf hos folket. Det må vara, att de, som åstadkommit minnesvården, ej varit alldeles fria från den afsigten att med densamma göra en partikularistisk demonstration; hade de icke hyst en sådan afsigt, så skulle de gått mera öppet till väga än som skett. Men detta berättigade ingalunda militärmyndigheten att med våld borttaga minnesvärden, sedan tvisten mellan nämnda myndighet och Celles. kommun om eganderätten till den plats, hvarpå den blifvit upprest, gjorts till föremål för domstolsbehandling samt domaren befallt, att platsen och minnesvården skulle lemnas i befintligt skick. Att militärmyndigheten ignorerade denna befallning, var stridande mot alla de principer, på hvilka i fredstid rättssäkerheten hvilar, och denna våldsåtgärd har tyvärr utgjort ett nytt bevis uppå, att den preussiska militärdespotismens spöke alltjemt förstår att antaga kroppslig form, hur farligt än dess uppträdande just nu måste bli för den preussiska statens anseende. Om sjelfva åtgärden i högsta grad var att beklaga, så måste det sätt, hvarpå trenne ministrar företogo sig att försvara densamma i deputeradekammaren, rentaf kallas ett politiskt fel, hvilket för åratal måste hämma den gynsamma gång, som sammansmältningen med de nya provinserna nu tagit, såframt man ej efteråt förstår att gifva saken en lugnande vändning, hvartill ännu ett svagt hopp förefinnes. Ett mycket svagt hopp! Ty vårt statsväsende liknar nu alltför mycket en vagn, som samtidigt skall dragas i tvenne riktningar. Det liberala elementet i vårt ministerkollegium har genom finansministern Camphausens och hans personlige och politiske vän Delbriicks (Bismarcks representant i förbundskanslers-embetet) inträde otvifvelaktigt blifvit förstärkt — men hur komma sakerna väl att gestalta sig, om inrikesministern grefve Eulenburg skulle vara bestämd att i Bismarcks ställe bli ministerpresident?! UTRIKES. ÖSTERRIKE. ITAA 11.— Q — — — — — — AA — 8 W— — OCh Å Ft ft — — —— — — ——