Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1869, sida 2

2—ä—ä— iii JO 20 —— 1 0 2S2:? — stande den skådelystna mängdens blickar på sig, ut på gatan. Då är deputeradekammaren säkrast på att kunna göra af med den eller den förhatade ministern. Då pryda sig butikfönstren, lagren och magasinerna för julfesten med den högsta glans, som yppig elegans i inredningen, smakfull uppställning af varorna och spekulativt slöseri med gasbelysning kunna åstadkomma. Då böljar hela och, halfva verlden genom gatorna, den sednare beundrad, den förra beundrande, och — då passerar hvarje dag något uppståndelseväckande. Försätt er en gång i en berlinsk operaentusiasts ställning och förnim den underrättelsen, att vår hittillsvarande primadonna fru Luccas stjerna är i nedgående — skulle ni ej äfven bli upprörd af detta meddelande? Och detsamma hvilar på ett faktum, som ej kan bortresonneras. Denna sångerska, tör hvilken på sin tid halfva Berlin af båda könen råkade icke i entusiasm, nej i lindrigt raseri, är i dag icke i stånd att uti sitt nyaste parti fylla operahuset. Och dock har hon med detta parti — i ,, Svarta dominon — trott sig göra publiken en koncession, emedan man började knota öfver, att den lilla skälmungen var för — för lat att inöfva en ny roll. Otacksamma publik! Hur ifrigt har den ej i modemagasinerna efterfrågat ,Lucca-kragar, i konditorierna ,,Luccaögon, hos frisöserna ,,Lucca-flätor o. s. v.; hur energiskt har den ej fordrat, att primadonnan icke mera midt under berlinersäsongen måtte erhålla permission för resor till S:t Petersburg, såsom det sedan några år tillbaka skett af artighet mot czaren; hur tåligt har den ej understundom hela nätter igenom bildat kö utanför operahuset, för att erhålla biljetter till föreställningar, i hvilka fru Lucca uppträdde! Med den ombytlighet, som är massan egen, skyndar publiken nu mot ( den nyuppgångna solen, hvilken kallar sig fru Mallinger och kommit, till oss från Mänchen. Eutusiasmen för denna sydtyska sol kan visserligen ännu ökas, och jag betviflar icke, att densamma skall stiga till en för intendenturen och sångerskan lika angenäm höjd när det först blifvit allmänt kändt hvad den nya sånggudinnan kostar. Ty äfven den finaste operahuspublik inrättar, såsom hvarje annan, sin smak efter priskuranten. Fru Mallinger erhåller för hvarje uppträdande den lilla summan af 180 preuss. thaler, hon inkasserar alltså, om hon sjunger 10 gånger i månaden, hvarje månad 1,800 thaler. Detta utgör pr år, beräknadt endast efter 10 månaders verksamhet, 18,000 thaler. Detder måste införtjenas, kan man med intendenturen säga. Men hur kommer det sig, torde ni fråga, att man, tvärtemot allt bruk, betalar fru Mallinger, likt en daglönare, för hvarje arbetsdag? Det kommer sig deraf, att man hittills gjort mycket oangenäma erfarenheter med operagudinnorna. Just då man mest gläder sig åt att få höra dem, sjunga de ej, det inställer sig då hos dem helt plötsligt en oötvervinnerlig heshet. Den annonserade föreställningen måste i sista stund ändras ; intendenturen är förtviflad, publiken ursinnig — men hvad hjelper det? Gudinnan, den hesa, roar sig hemma åt den bestörtning och uppståndelse, hon framkallat. Fru Lucca hade en synnerlig böjelse för detta slags nöje, en utmärkt talang för ,röda plakater — man bör nemligen veta, att förändringar i de ursprungligen annonserade föreställningarne tillkännagifvas för publiken medelst röda plakater. Men man känner deder hesheterna mycket väl, och intendenturen har, såsom det tyckes, funnit ett ganska godt medel att förebygga dem: ingen årslön mer, utan daglön — och gudinnorna skola alltid vara vid röst. Då jag just håller på att tala om teatern, kan jag ej förbigå ett olycksfall, som nyligen inträffat i Victoria-teatern. En fotograf hade den mindre vanliga vurmen att vilja betrakta teaterväsendet ur fogelperspektiv; han förskaffade sig tillträde till den s. k. tågvinden, men kom att inveckla sig i de till kulissmaskineriet hörande linorna, föll hufvudstupa ned på scenen, der han krossade hufvudskålen och genast afled. Liket blef, doldt för publiken, undanskaffadt, och föreställningen led intet afbrott. Ändtligen har Berlin också en gång haft det sällsynta skådespelet af en minnesvårds aftäckande. Ni bör veta, att denna ädla och stora stad är behäftad med en verklig mani att lägga grundstenar till minnesvårdar åt utmärkta män, men tager sig otillbörligt lång tid till resandet af sjelfva minnesvårdarne. Så ha vi grundstenar för Jakn, den tyska gymnastikens fader, för konung Fredrik Wilhelm UI, för hjeltarne i 1863—61 års krig, hvilka nu komma att erhålla en gemensam minnesvård med dem från 1866, vidare för Schiller, för Iumbpoldt etc. ete. Äfven Göthe, Hegel och Lessing skola ej bli utaa. Men hvar äro sjelfva minnesvårdarne? Schiller skulle förliden månad, på årsdagen af sin födelse, uppställas framför skådespelshuset, och det ofantliga jubel, hvarmed för tio år sedan gruudstenen lades, syntes vara en borgen för terminens punktliga iakttagande. Minnesvården är också färdig, ett herrligt lyckadt verk af vår realistiske Begas — jag har många gånger sett honom arbeta derpå i sin atelier — men unnställandet har uppskjutits till en — (YO — VV 8 — — — — — — — — ARE — ——— — 8 0 — —