Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1869, sida 2

kallat till sig, måste rätta sig efter de förbindelser, som för närvarande förefinnas mellan dessa makter. I de förra koncilierna hade suveränerna på förhand sm plats bestämd. De voro kallade att deltaga deri, antingen sjelfva eller genom sina representanter. Ambassadörerna hade säte bland medlemmarne af klereciet och utöfvade mången gång ett betydligt irflytande på förhandlingarnes gång. Det har t. o. m. funnits tider, då konciliernas hållning framkallats genom de furstars initiativer, som med påfvarne öfverenskommit om de tgärder, som i gemensamt intresse bordt vidtagas. Detta var helt naturligt under tider, då frågor anående statens angelägenheter genom de bestående institutionerna och lagarne voro nära berörda utaf ordnandet af de religiösa angelägenheterna. Den sedan dess proklamerade samvetsfriheten har förändrat sakernas skick; statsmakten och den iga makten ha haft behof af att uppdraga bere gränser mellan sig, och vår lagstiftning har fastställt dessa gränser, likasom de äfven blitvit angifna i de vilkor, hvarom i början af detta århundrade öfverenskoms mellan Frankrike och den heliga stolen; kyrkans och statens områäro derigenom åtskilj Utan tvifvel har begen af intressena icke tillika upphört med institutionernas sammansmältning, och — enligt sakens natur — finnes det blandade frågor, hvilka ligga såväl under den verldsliga som den andliga auktoriteten. Regeringarne, i det de erkänna sin inkompetens i alla doktrinens och den religiösa undervisningens angelägenheter, kunde ännu såsom en rättighet göra anspråk på att ingripa i förhandlingarne angående de privilegier, som blifvit deras pligt att okränkta upprätthålla. H. M:ts regering skulle dock för närvarande finna allvarsamma olägenheter i utöfvandet af denna rätt. Dess intervention kunde inveckla henne i svåra debatter, och detta utan att lemna visshet för att dess åsigt vunne förtjent afscende, samt kunde utsätta henne för konflikter, hvilka man i de flesta fall icke utan ett svårt ansvar kunde undvika. Våra lagar erbjuda oss ock i detta afseende alla önskade garantier. De ha till förmån för statens makt bibehållit den rättighet, som redan i fordna tider egdes, nemligen att motsätta sig allt, som vore i motsägelse mot våra nationella friheter. Vi äro alltså full: digt i stånd att i förekommande fall afböja det förestående konciliets beslut, som vore i strid mot Frankrikes offentliga rätt. Vi hoppas emellertid, att vi icke skola blifva utsatta för en sådan eventualitet; vi hysa förtroende till de upphöjda åsigter, som i denna församling skola blifva öfverande. Vi kunna nemligen ej underlåta att räkna såväl på den heliga stolens vishet, som på biskoparnes klokhet och patriotism. Det är likväl icke vår åsigt att helt och hållet lemna obeaktadtådet verk, till hvilket den helige fadren inkallat den heliga kyrkans prelater. Vigten af en sådan församling midtunder den kris, som det moderna samhället genomgår, kan icke dragas i tvifvelsmål, och ingenting, som angår den katolska verldens öde, skall finna oss ouppmärksamma eller likgiltiga. Kejsarens regering afstår således icke ifrån att göra bruk af sitt inflytande, utan skall använda detsamma för förordande af alla de försonliga ider, hvilkas seger endast kan tjena till att befästa samhällsordningen och samvetsfriden. Men vi ha för afsigt att utöfva detta inflytande endast genom vår van representant, och utan att sända någon serskild ambassadör till konciliet, hvilkens närvaro skulle kunna hämma den bandlingsfrihet, som vi önska förbehålla oss. Denna förhållningsregel öfverensstämmer med den, som — efter hvad vi tro oss känna — flertalet af de katolska regeringarne ställt för sig; och äfven påfven Pius IX synes sjelf vara beredd på suveränernas afhällande från konciliet, enär han icke ansett lämpligt att begära deras direkta medverkan och således icke — såsom under förtlutna tider — anmodat suveränerna att antingen infinna sig sjelfva, eller att låta representera sig der. Då således kejsarens regering besiutat sig för att icke hafva någon ambasör vid konciliet, följer den andan i våra lagar; den tillbakadragenhet, som den anser klokt att iakttaga, är dessutom i harmoni med den helige sadrens handlingssätt, och i det vi i detta atseende följa den politik, som synes oss mest egnad att hätda våra rättigheter, ha vi tillika skål att hoppas, att den romerska curian skall låta vederfams full rättvisa åt de skäl, som bestämt vårt beslut. Med stor uppmärksamhet följer allmänheten ryktena om en förestående ministörförändring. Om man kan sätta tro till en berättelse från Paris till ,Köln. Zeit., lära Ollivier och Baffet på den sednaste tiden hafva mat sig hvarandra. Ollivier säges den 10 och 11 dennes haft ett längre samtal med kejsaren, under hvilket den sistnämnde gaf de mest detaljerade upplysningar om den politik ban ämnade följa. Kejsaren, heter det, anförde Casimir-Perier som sitt ideal för krigsminister. ,Jag har länge misskänt Perier, yttrade han, men endast af det skäl, att ag i honom såg en minister, som repreenterade en i Frankrike impopulär regering. Åfvxen frågan om den kejserlige prinsens nära förestående myndighetsförklaring och utnämning till medregent lärer kejsaren hafva afhandlat med Ollivier. I väl underrättade kretsar vill man nemligen veta, att denna ,,vigtiga statshandling skall försiggå i April nästa år, då prinsen fyller 14 år. Lagstiftande kårerna skulle rådfrågas af denna anledning genom ett kejserligt bådskap, som framställer skälen för en sådan åtgärd. Man betviflar icke, att lagstiftande församlingen med stor majoritet skall lemna sitt samtycke härtill. Tidningen ,,Rappel har den 11 dennes blifvit dömd på grund af offentliga förnärmelser mot kejsarens person, och för att hafva uppmanat armben och flottan till olydnad. Redaktören Charles Hugo (son till Victor Hugo) dömdes till 4 månadara