Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1869, sida 2

nycket långt tal redogjorde han först för dessa uvelers historia ända från Filip II-s till Carl IV:s regering, då de voro så talrika, att stora och små ckar voro fulla deraf, samt antörde en paragraf Ferdinand VII:s testamente af år 1530, enligt hvilken alla diamanter samt guldoch siltversmycken funnos upprda i en af honom underskrifven lörteckning. I detta testamente förklarades uttryckligt, att det fanns kronjuveler qvar till ett värde af omkr. 73,090.000 realer, af de 100,000.000, som hans far innebaft. Josef Napoleon skall ha bortfört juveler för 22,000.000 realer. Af ofvannämnda 13 millioner har Isabella bortfört 42 millioner och Christina resten. Vid Ferdinands död ökte man törgafves den i hans testamente omnämnda förteckningen. Tillfrågad härom af testai sexckutorerne, svarade drotfuing Ohristina, att hon ingenting visste, om ej att inga kronjuveler funnos, medan fransmännen stulit dem-. Vid inventering i slottet påträffades likväl 700 turer, men toma. Utom dessa juveler hade knngahuset nyttjande rätt till en dyrbar guldoch silfverservis. Figuerola uppgaf un, att en praktfull bordservis blitvit nedsmält till mynt för att köpa den guldkrona, som påtven skänkte Isabella till belöning för hennes dygder-. Hvad juvelerna, diamanterna ech de andra ädla stenarne beträffar, så ha de rest från Madrid till Sebastian och derifrån till Paris. Kronans juveler ha således — fortfor mi nistern —-blifvit stulna af två pers dbozna Isabella af Bourbon. Det är nödvändigt att jemföra dessas och andras uppförande för att veta denna dynasti. Ludvig Filip förlo; krona, men förlorade den med värdigbet. utan att taga med sig kronans diamanter. IHär handlade man icke på samma sätt, ehuru det härvarande slottet icke var skådeplats för en sådan förödelse som Tuilerierna år 1S48. Det är godt att veta detta, på det man aldrig må kunna tro, att under denna revolutionsperiod samma saker kunde tilldraga sig som på den tiden. Det är godt att man vet, att om otacksambet är bourbonernas kännemärke, äro vällust och snikenhet det icke mindre, på det att ingen spanior nu må våga tänka på en restauration. En medlem af majoriteten, Bologues. föreslo att kammaren skulle förklara, att han med nå åhört ministerns tal, likväl beklagande, att Sp nien icke afdragit de af Josef Bonaparte bortförda 22,000,000 realer från den summa, som Spanien år 1823 betalade krigskostuad till Frankrike för et för bourbonernas restauration. Detta något a beklagande väckte munterhet i kammaren. n annan representant, Tutan, förklarade sig sin del belåten med, att finansministern fällt bourbonernas dom i högtidligt plenum. Men han tyckte dock, att Figuerola skulle ba gjort ännu bättre om han öfverlemnat detta brottmål åt domstolarne. Af samma mening var äfven Garcia Lopez, som ville, att kabinettet i Madrid skulle hos vederbörande begöra brottslingarnes utlemnande. emedan Frankrike har nog af sina egna tjufvar. Debatten fortgick härefter och blef temligen stormig; exdrottningens fordue ministrar togo illa vid sig, och Ochou töreslog, att kammaren genast skulle tillsätta ett utskott, för att utröna sanna törhållandet och afgifva berättelse till cortes. Figuerola förklarade i anledning häraf, att han icke meddelat tiondedelen at hvad han visste och att ätven han önskade en undersökning. En stark majoritet beslöt derefter, att ett utskott skulle tillsättas och debatten fortsättas, sedan dettas berättelse inkommit. Såsom tillägg till ofvanstående torde följande kostiiga historia böra läggas: Så snart enkedrottning Christinas och f. d. drottningen Isabellas herrar gemåler, hertigen af Rianzares och don Francisco dAssisi, förnummit de at guerola i spauska riksförsamlingen framkastade ärcröriga beskyllningar, sände de genast en skritvelse till honom med uppmaning att han antingen sjelf skulle komma till Frankrike, för att med vapen i hand försvara sina ord, eller ock förska dem lejdebref, på det de måtte kunna infiuna i Madrid och der duellera med honom. Hvad don Francisko angår, är denna rörande ifver att försvara Isabellas ara verkligen högst förvånande; hade hon gjort endast hälften så mycket afseende på sin mans ära, skulle hon kanske ännu i detta ögonblick ha sutit qvar på Spaniens tron.t