Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1869, sida 2

hvilket förlänade detsamma ett festligt och santastiskt utseende. Vi funno Assja vid stranden, der hon talade med färjmannen. Jag sprang i båten och tog afsked af mina nya vänner. Gagin lofvade att besöka mig den följande dagen; jag tryckte hans hand och räckte min åt Assja; men hon såg endast på mig och nickade med hufvudet. Båten stötte af och gled ut på floden. Färjmannen, en kraftig gubbe, sänkte sina åror i den dunkla böljan. — Ni har kommit in i månstrimman och delat henne, ropade Assja till mig. Jag sänkte ögonen; vågorna plaskade mörka omkring båten. — Lef väl! ljöd ännu en gång hennes röst. — Vi träffas i morgon! tillade Gagin. Båten lade till vid den andra stranden. Jag steg ur och såg mig tillbaka. Men på den motsatta sidan syntes ingen mera. Månens strimma sträckte sig åter som en gyldene brygga öfver hela floden. Likt en afskedshelsning ljödo tonerna af en Lannervals öfver vattnet. Gagin hade haft ätt; jag kände att alla mitt bjertas strängar darrade som svar på dessa toner. Jag gick hemåt öfver de dunkla fälten, inandades långsamt den balsamiska luften, och uppnådde mitt rum. helt matt af ljuf förslappning. Jag kände mig lycklig — — Men hvarför var jag då lycklig? Jag önskade ingenting, jag tänkte ej på något, — — jag var lycklig. Nästan leende i känslan af angenäma vexlande intryck, sjönk jag ned i min bädd och tillslöt redan ögonen, då jag plötsligt erinrade mig att jag under hela aftonen ej hade tänkt en enda gång på min grymma enka. — Hvad betyder detta? frågade