Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1869, sida 2

ögon blickade öppet och frimodigt, men stundom blinkade ögonlocken lätt, och då blef hennes blick plötsligt djup och mild. Sålunda pratade vi i nära två timmar. Dagens ljus hade för längesedan slocknat, och den rosafärgade aftonrodnaden, som småningom förändrats till blekgrått, öfvergick slutligen till natt, men vårt samtal fortfor oafbrutet, stilla och lugnt likt luften omkring oss. Gagin lät hemta en flaska rhenvin och vi tömde den långsamt. Musiken lät ännu höra sig, men tonerna föreföllo vekare och mildare; ljus tändes i staden och på floden. Assja Intade plötsligt ned sitt hufvud så att lockarne föllo öfver hennes ögon, tystnade och tog ett djupt andetag; derefter sade hon till oss, att hon ville gå till hvila samt gick in i huset; jag såg likväl att hon stod länge vid det stängda fönstret utan att tända upp ljus. Slutligen uppsteg månen och lät sitt skimmer spela öfver vattenytan; allt blef klart, försjönk i skugga, gestaltade sig annorlunda, till och med vinet i våra glas glödde i hemlighetsfull glans. Vinden hade upphört, likasom slagit ihop sina vingar och gått till hvila; en aromatisk värme uppsteg från marken. — Nu är det på tiden! utropade jag, — annars finner jag ingen firjkarl. — Ni har rätt, sade Gagin och steg upp. Vi gingo utför stigen. Plötsligt rullade småsten bakom oss, det var Assja, som ilade efter oss. — Är du ännu uppe? utbrast hennes broder, men hon svarade ej och ilade förbi oss. De sista, slocknande lamporna, som studenterna hade antändt i värdshusets trädgård, belyste trädens löfverk nedifrån,