Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1869, sida 2

uppvärmd genom dem. Gagin hade just ett sådant älssligt, vänligt ansigte, med stora, milda ögon och mjukt, krusigt hår. Han talade så, att om man äfven icke såg hans ansigte framför sig, igenkände man på tonfallet i hans röst att han log. Flickan, som han hade kallat sin syster, föreföll mig genast vid första anblicken mycket täck. Det låg någonting egendomligt i hennes brunetta anletsdrag, med den fina näsan, de rundade kinderna och de klara, mörka ögonen. Hon var väl växt, ehuru, som det tycktes, ännu icke fullt utbildad. Iloa liknade ej det minsta sin broder. — Vill ni följa med oss hem? frågade Gagin mig, — jag tror att vi ha betraktat tyskarne tillräckligt. Våra landsmän skulle redan hafva slagit in fönstren och brutit sönder stolarne, men dessa äro alltför anständiga. Hvad säger du, Assja, skola vi gå hem? Flickan nickade jakande. — Vi bo utom staden, fortfor Gagin, — högt uppe på ett vinberg i ett enstaka h Det är herrligt hos oss; ni skall sjelf få se. Värdinnan har lofvat oss sur mjölk. Det blir dessutom snart mörkt och då far ni i månskenet öfver Rhen. (Forts.)