Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1869, sida 2

Posttidningen meddelar i dess helhet det äf h. exc. justitiestatsministern till statsådsprotokollet asgisna yttrande, vid tilltyrkandet af kgi. M:ts bifall till riksdasens beslut rörande upphäfvandet ar 1860 ers förordning om straff för den, som trätill eller utsprider villfarande lära. inleder detta meddelande med fölqaude ord: . I anledving af sednaste riksdags slag att, d upphäfvande af 1S60 års örordningar angåcnde så väl sremmande ligionsösning, le trosbekännare och deras re som ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utrider villfarande lära, i stället utfärda två nya förordningar med förändrade stadsanden i dessa ämnen, har inom pressen söregått en liflig dis! kussion med syfte att utreda, dels huruvida dessa förordningar vore att hänföra till kyrkolag och dels det ätta behandlingssättet för kyrkolagsfråsor. Såsom bidrag till en sådan utredning rörande en i viss mån ny del af vår konstitutionella rätt bafva vi erhållit tillstånd att meddela justitiestatsministerns anförande till statsrådsprotokollet för den 16 istlidne November vid föredragningen af riksdagens nämnda lagförslag angående ansvar för den, som söker förmå annan till affall från den Evangeliskt Lutherska läran, i öfverensstämmelse hvarmed Kgl. M:t samma dag utfärdat allmän författning. Såsom al detta yttrande framgår, har Kgl. M:t deremot icke sanktionerat förslaget till den andra för attningen, eller den s. k. dissenterlagen, och skälen derför komma således jemlikt grundlagen att meddelas riksdagen. Då man på flera håll, i den omständigheten att regeringen infordrat högsta domstolens utlåtande öfver r dagens förslag, utan att allmänt kyrkomöte varit åcrölrer förut hördt, velat se ett bevis, att regeriogen icke ansett förslagen falla inom kyrkolagens område, tillåta vi oss fö skicka den erinran, att ehuru, enligt 87 8 regeringsformen, till stistande, förändring eller upphilvande af kyrkolag erfordras samtycke af allmänt kyrkomöte, näm nda 5 likväl icke föreskrilver, att kyrkom I ttrande skall inhemtas öfver alla rik isdar gens kyrkolagsförslag, hvaraf vil följa, att det står konungen öppet att a å ett sådant förslag eller låta detsamm rfalla, utan att derötvor först höra kyrkomötet; men att S:u deremot alldeles owlkorligi bjuder, att öfver hvarje förslag ill dylik lag, som till konungen från riksdagen inkommer, skola statsrådets och högta domstolens tankar inhentas, hvaraf åter synes följa, att konungen icke i på got fall får deröfver fatta afgörande b slut, utan att hafva hört såväl den ena som den andra af ifrågavarunde rädgifvare-kategorier. Icke heller kan konungen underlåta att folta i ågot beslut till. dess förslaget till följd af ny riksdags sam nträdande förfaller; ty meranämnda 3 föreskrifver uttryckligen, att, då förslaget får förfalla, konungen skall underrätta riksdagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Vi kunna derföre icke inse, huru det skulle låta förena sig med bdlagen, att K. M:t underläk r ett kyrkolagsförslag infordra högsta domstolens yckande innan den tid förflatit, då förslaget måste förfalla. Härmed vilja vi dock icke hafva uttalat, huruvida icke högsta domstolen må ega att i vissa fall inskränka sitt yttrande till en förklaring, att före den slutliga granskningen kyrkomöte utlåtande är Pehöt ligt. Justiticstatsministerns yttrande, som hårefter meddelas och upptager nära 212 spalter i P. T., utgör hufvudsakligen ett gendrifvande af en ledamots i högsta domtolen (justitierådet Södergrens) Asigt, att ven den nu ifrågavarande förordningen borde först underställas kyrkomötet. Yttrandet slutar med följande ord: Det bör äfven anmärkas, att i anledning af en vid sednaste kyrkomöte väckt motion, som afsåg att, i öfverensstämmelse med lagutskottets fö vid 1868 års riksdag upphäfva 1560 års förordningar såväl om fremmande trosbekännare, som angående ansvar för den, som utsprider villfarande lära och i stället uti en författning sammanföra bestämmelser angående ämnen, s omfattas i båda nämnda förordningar, kyrkomötet biföll d tillfälliga utskotts betänkande (n:o 21), derat klaras, att den lagstiftning, som motionären åsyftat, enligt utskottets tanke till aldra största delen läge inom ett område, med hvilket vårt kyrkoFA