Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1869, sida 3

AAL A—— Vi ätergifva ur Stockholmsposten efterföljande lefnadsteckning af en alltför tidigt bortgängen vetenskapsman och god i medborgare: Axel Joachim Erdmann, son af grosshandlaren Erdmann i Stockholm, föddes 1814. Redan vid några och 120 års ålder hade han aflagt student-, hofI rättsoch bergsexamina. Genomgick deriefter Falu bergsskola. Här lärde han känna sin efterlefvande maka, Charlotta Nyström, med hvilken han vid 25 års ålder sedan blef gift. Efter ett 30-årigt lyckligt äktenskap afsomnade han den 1 Dec,, efterlemnande 5 söner och 2 döttrar. Oberoende i ekonomiskt hänseende, var han i den lyckliga ställningen att kunna hängifva sig åt sina vetenskapliga studier, utan att dermed behöiva afse den materiella utkomsten, ty man kan säga att förr, än han vid 441 års ålder emottog chefskapet för de geologiska undersökningarne, ett verk belt och hållet skapadt af honom, han egentligen ej beklädt något offentligt embete. V ligen var han under en del af denna föregående tid på en gång lärare vid Falu bergsskola och Mariebergs högre artilleri-läroverk, men detta upptog dock endast en mindre del at hans verksamhet. Elev af Berzelius och egare af ett euskildt laboretorium, sysselsatte han sig nästan uteslutande med rent kemiska och mineralogiska studier, hvarmed dock snart förbundos äfven geologiska undersöknikgar, hutvudsakligast inom hemlandet; men äfven utlandet besök:es flera gånger i samma ändamål. Frukten af alla dessa dels rent vetenskapliga, dels mera praktiska sorskuingsämnen, såsom do detaljerade hundersökningarne af Tunabergs, Utö, Dannemora och Dalkarlsbergs grufvor, nedlade han uti flera mer eller mindre utarbetade afhandlingar, intagna uti Vetenskapsakademiens skrifter. Det var ock just med anledning af en sådan afbandling och på hans serskilda tillstyrkan, som numera de vigtiga valtenböjdsobservationerna vid våra kuster verkställas. Erdmann var visst icke blott en kammarlärd; tvärtom torde få om ens någon ru lefvande svensk finnas, nvilken så som han forskat i naturen för att inhemta dess lärdomar. Under åren 1841 48 deltog han band annat som medarbetare vid de at Jernkontoret bekostade och vader af Forselles ledning ställde undersökningarne af Sverige i geoJosiskt hänseende, och såsom bevis på att han redan då intagit en gauska sjelfständig ställning i förbållande till sina vetenskapliga undersökningar, kan nämnas, att han slutligen aflägsnade sig från företaget, enär hans geologiska åsigter icke öfverensstämde med dem, som arbetets ledare byste. Under denna period undersökte E. ensam hela Stockholms, Nyköpings, Linköpings, Bohus, Kalmar och Blekinge jän jemte Öland och Gotland samt en god del af Ångermanland, och jemte af Forselles en stor del at Upsala, Jönköpings, Kronobergs, Vermlands och Kopparbergs län samt större och mindre delar af Ierjeådalen, Jemtland och Vestergötland. Man kan således säga, att redan då funnos få delar af Sverige, som ej biefvo föremål för hans undersökningar. Under de derpå följande 10 åren var han ingalunda overksam, utan sökte han då göra sig förtrogen med de geologiska förhällandena inom de delar af vårt land, som ban dittills ej genom egen åskådning lärt känna, åtminstone så långt norrut som till Östersunds breddgrad. Allt hittills hade staten å sin sida nästan ingenting gjort för erhållandet af kännedomen om Sveriges berg och mark. Uppmärksamheten var deck alltmera riktad åt det hålet, så att, då Upsala läns husbällningssällskap uppdrog åt E. att undersöka en del af sitt område, ätven staten bidrog till betäckandet af de dermed förenade kostnaderna. Efter dessa undersökningar, som skedde sommaren 1856, utkom en geologisk karta öfver -Fyrisåns dalbäcken-, hvilken är af särdeles intresse derför att den är den första svenska geologiska karta, å hvilken våra ,lösa jordlager, d. v. S. våra leror, sandåsar, gruslager m. m. tydligt sramställas. Vigten af en dylik framställning af hela vårt land blef snart insedd, och 1858 upprättades ett af staten bekostadt embetsverk, som till uppgift hade ,, Sveriges geologiska undersökning-. EL. sattes naturligtvis nu i spetsen för den Geologiska byrån, och är det under denna och sista arbetsperiod, som hans outtröttliga verksamhet gjorde sig mest gällande. Sedan de geologiska undersökningarne för kartans utgifvande börjat i trakten af Vesterås och fortgått ett par år i mälartrakterna, erbjöd sig Elisborgs lans hushållningssällskap att bidraga till kostnaderna, ifall undersökningarne förlades till fven dess område och blet med anledning deraf en Dalsland samtidigt föremål för undersökningar. I sednare åren utsträcktes arbetena ända till Skåne och äfven Jemtland har nyligen blifvit föremål för sådan detaljundersökning, ty man måste göra skilnad mellan dessa för kartografiskt ändamål afsedda undersökningar, hvilka till hufvudsaklig de verkstälts af de vid verket austälda geoloerna, och de allmänna öfversigter, som E. nuder mångfaldiga resor sökt inhemta. Hittills äro ) geologiska kartor utgiina, hufvudsakligen omfattande Upland. Vestmanland, Södermanland samt södra delen af Elfsborgs län. Om det allmänna erkännande, som dessa kartor vunnit, vittna bland annat de många medaljer, som tilldelades E. vid de expositioner, der kartorna varit framstälda, såsom i Stockholm, Dublin, Paris m. fl. Från sistnämda håll tilldelades E. dessutom hederslegionens 1iddarekors. Då nu dessa kartor, såsom endast belysande vissa mindre delar af Sverige egentligen torde anses ega lokalintresse, så utarbetade E. sjelf en öfversigtskarta öfver glaciallerans (mergelns) utbredning i Sverige, hvilken utkom 1566, samt derefter ett i fjol färdigtryckt större arbete om Sveriges qvartära bildningar, en slags fortsättning a ett redan 1855 utgifvet och mycket leradt arbete: Vägledning till bergarternas köunedom. Tvenne år derförut bade nan publicerat en större lärobok i mineralogi, sem nu allmänt läses vid våra universiteter och högre folkskolor, och hvaraf en ny upplaga efter 5 år måste utgifvas. Med denna särobok befåstade E. sitt vetenskapliga namn. Re 1846, d. v. s. vid 32 års ålder, var E. tillräckligt kånd som vetenskapsman för att kallas till ledamot af Vetenskapsakademien, hvars preses ban ätven förlidet år var. Af öfriga vetenskapliga utmärkelser må nämnas att han var arbetande ledamot och sedan hedersledamot af landtärnks