han s så litt att lysta, jag må-te kunna de ännu. Skrik icke a Irena — o Gud, skrik icke så! Och nu, i det hon upplyfte sitt bleka, ängestsulla ansigte , upphörde hon med det örfärliga sk krapandet mot stenarne och höll händerna framför sina öron, liksom för alt undgå att höra ett eller annat rysigt ljud. Jag stod som fastnaglad af fasa, utan att våga nalkas henne, ty jag såg att, oaktadt hennes ögon stodo öppna, sof bon likväl; men i samma ögonbliek föll kordörren igen. Med ett fruktansvärdt krik sprang den sosvande upp och stirrade vildt omkring sig, och jag såg henne nu störta med ansigtet mot stengolfret och blodet strömma från hennes läppar. Det blef intet bröllop af i den gamla kyrkan dagen derpå. Nillicent Power låg för döden och frams tammade endast dessa ord: Gud. förlåte mig! Gud förbarme sig öfver mig! Men der stod en förfärad grupp rundtomkring denna sten, ängsligt väntande de sökandes återkomst från det obekanta gamla hvalfvet under det remnade stengolfvet. Det behöfdes ej många undersökningar för att veta, hvems de qvarlefvor voro, som blefvo bragta i dagsljuset — det långa, svarta håret och en liten ring berättade allt, som var behöfligt — Irena Dupont var återfunnen! Men med undantag af de ord, som Millicent Power utstötte då hon gick i sömnen, upplystes aldrig det mysterium, som hvilade öfver Irenas öde. Jag, som sett den vilda smärtan i Nillicents ansigte då hon knäböjde och skrapade på stenen,