Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1869, sida 2

ej då mrs Morris reste sig och föreslog, att vi skulle gå upp till Millicent. Jag var vand vid hennes hastiga, afbrutna rörelser, men icke desto mindre förskräcktes jag då hon stannade vid Millys dörr och hviskande sade: — Det är ännu en vecka till bröllopet ; vi begge måste passa noga på och göra vår pligt, Dora. Ehuruväl det första sammanträffandet med Milly lättade min själ, hade jag dock icke varit tillsammans med henne i tjugufyra timmar innan jag såg, att mrs Morris iakttagelser voro riktiga: Milly var förändrad. Hon kunde plötsligt afbryta sig midt i en mening, älven då hon talade om Arthur, och försjunka i en så till sägandes förstenad ro, hvilken var alltför besynnerlig för att vara följden af svaghet. Emellanåt var hon rastlös, och hennes ångest för bröllopsdagens annalkande var ofattlig och sorglig. Ensamheten kunde hon alls icke fördraga, och om hon tillfälligtvis, vid uppvaknandet ur ett af sina täta anfall af apathi, märkte, att Lon var ensam, kunde hon rycka så ursinnigt i klocksträngen, att den gick af. Detta oaktadt tillät hon ingen att sofva i hennes cum om natten, och jag blef derför helt 5fverraskad då hon dagen före bröllopet rågade mig, om jag hade något emot att om natten ligga på soffan vid hennes säng. Ack, denna Söndagsnatt var bestämd! ut bli den andra af dem, hvilka förfäran nbrände i mitt minne. Det var en utomrdentligt varm natt. Rummet var stort, jeläget på nedra botten, och det öppna önstret vette utåt trädgården. Jag kunde j sofva. Äfven Milly kastade sig af och n utan hyila, och ehuru hon sof, jemrade