och hållet glömt Arthur Pover sedan jag väl inkommit i den gamla kyrkan med blommor och lagerkransar färdiga att anbringas med allt det konstsinne, som stod till vår disposition. Vi voro snart spridda öfver hela kyrkan, hvilken var mycket vacker, oaktadt den var flera hundra år gammal. Som vanligt arbetade Milly och jag tillsammans. Hon var just icke vid serdeles meddelsamt lynne, och vi talade nästan endast om vårt arbete. Fördenskull saknade jag henne knappt då hon plötsligt lemnade mig, för att. såsom hon sade, röra sig litet för att bli varm. : 1) vilken olycka, att hon fick detta inall! Hon hade endast varit borta en liten stund, då hon återvände helt andlös. — Hvad tror du väl, att jag har tunnit, Dora? började hon, men hejdade sig åter plötsligt och såg sig hastigt om, ty ett manligt skratt genljöd från koret. — Det är Arthur; låt oss gå och se, utbrast hon. Och vi gingo, och det vi fingo se var skönt. — Irena, stående på en stol, band en krans kring en cherubs hufvud, och Arthur, som stod bredvid henne, räckte henne de glänsande gröna qvistarne. Det fanns tvenne andra unga flickor i närheten, men det var uteslutande på Irena Dupont, som dessa vackra blå ögon hvilade så ifrigt, att vår ankomst förblef obemärkt. — Jaså, du har uppspårat oss, Arthur, trots mrs Morris? utbrast Milly med ett småleende på läpparne, men med ett par ögon, som ljungade af vrede.