Det svenska tidnings-causeriets uppkomst, utveckling och slutliga förfali äfven ämnar behandla den giftiga insinuationens och bitterhetens specialhistoria, känner man icke, churu man tror att han icke gerna kan undgå att belysa äfven det området, så litet det än i sjelfva verket hör till det veritabla causeriet och så mycket det än derför afskys af den verklige causeuren. Het bör, som sagdt, blifva ett ganska intressant arbete. I går pegross aflidne redaktören af Söndags-Nisse, hr J. G. Schultz. Han var en rikt begåfvad person, och Handelstidningen har redan yttrat några sanningens ord om honom. Tyvärr hade Schultz tagit miste om mycket, och de medel, han inom publiciteten använde för att bekämpa hvad han ansåg vara orätt eller värdt att förlöjligas, voro ej alltid af det ädla slaget. Hans tidning var, isynnerhet under sednare tiden, lika ofta smutsig, som hon var qvick. Det omdömet kan den opartiske läsaren ej undgå att fälla. Men jag tror att man måste instämma med Upsala-Posten, som säger: Den bitterhet och hänsynslöshet Schultz alltmer vid redigerandet af Söndags-Nisse ådagalade var, enligt vår öfvertygelse, icke!. en naturlig yttring af hans genius, utan en missriktning från hans ursprungliga kallelse och anlag, förorsakad af selslagna förhoppningar, förfeladt lefnadsmål och tilltagande sjuklighet. — Na hvile han i frid! Jag har icke nöjet att närmare känna hr Schöldström, Söndags-Nisses nye redaktör, men han lärer vara en bildad man med god penna. Är han dessutom qvick, något som är oundgängligt för en sådan tidning, och förstår att alltid undvika hvad ej rent är, har kanske äfven han en mission i vår tidningsverld att uppfylla. Han har fått en medtäflare i hr Richard Gustafssons ,Kasper, en ny skämttidning, som i sitt första profnummer tillkännager, att han möjligtvis kan blifva ,stygg, men aldrig ämnar sprida ut ,gemena rykten, som stöta dolken uti offrets rygg. Detta är onekligen rätt vackert i och för sig, men dock en blott negativ förtjenst, och ,Kasper borde veta att det ,stygga alldeles icke hör till skämtets område. Den lilla pressen och de , lätta pennorna torde också hafva sin berättigade plats inom pubiåciteten, men det är ett leende man vill finna hos dem och icke ett grin, ett raljeri och icke en elakhet. Kan , Kasper uppsylla de vilkorea för en skämttidning,. har man ingen anledning att ej önska honom lycka på vägen. Det första profnumret är städadt och äfven ganska prydligt i yttre afseende. Den ,stora pressen har lidit ett nederlag, inbillar sig mången, då den af nämnde press så lifligt agiterade frågan om upphörandet af öfverståthållarens sjelfskrifvenhet som ordförande för Stockholms kommunalråd i förra veckan erhöll en helt annan utgång, än den af de stora tidningarne förordade. Sannt är, att örverståthållarens ordförandeskap qvarstår åtminstone tillsvidare, men lika sannt är, att den allmänna opinionen ännu mera efter än före frågans afgörande hos stadsfullmäktige uttalar sig mot denna sjelfskrifvenhet. Det kunde måhända tyckas, att saken rörer endast kommunalrådets mediemmar och att då dessa uttalat sig för bibehållandet af ifrågavarande sjelfskrifna ordförandeskap, har ingen annan dermed att göra. Så betraktar man dock icke saken från det stora flertalet af hufvudstadens medborgare, utan. menar att frågan angår kommunen i dess helhet och beklagar derför att stadsfullmäktige, hvilka ej äro annat än kommunens ombud, hafva så föga aktning för denna kommuns ej blott genom tidningarne uttalade, utan äfven öfverallt annorstädes försporda önskan, att de handla i uppenbar strid mot densamma. Frägan är en principfråga af stor vigt, men rörer ingalunda den nuvarande sjelfskvifne ordförandens person, för hvilken man kan hysa all aktning, utan att derför vilja afsäga sig sin egen sjelfständighet. Friherre Bildt är otvifvelaktigt en välmenande man, skulle han också icke besitta några stora administrativa egenskaper och således ej vara den, hvilken kommunen, ifall denna fick sjelf välja, helst önskade i spetsen för sina angelägenheter; men derom är i denna sak alldeles icke fråga: här gäller att endast i princip stadga kommunens och dess ombuds oberoende af en kunglig embetsman, som just genom detta sitt embete borde anses förbindrad att på annat sätt än såsom åhörare deltaga i kommunalrådets förhandlingar. Frågan har fallit denna gång, men är derföre icke aflifvad. Hon kommer iger, flera gånger, om det behöfs, ända till dess hon vunnit seger. Det säges visserligen, att vi stockholmare ej hafva nåa —