hyste sitt blossande ansigte med de sköna, vredgade, blixtrande ögonen. utbrast hon: — Det är i sjelfva verket orimligt. I glömmen, att Millicent nästan är förlofvad med sin kusin Arthur, och då är det ju naturligt, att hon önskar råka honom ensam. — Och naturligt, menar du, att hon ej kan önska, att han träffar dig, utbrast en af oss. Men om detta var Nillicents önskan, så blef hon grymt bedragen. -Mrs Morris, som ville ge oss en någorlunda upprättelse för vår gäckade förväntan, hade inbjudit läkarens och advokatens familjer i den närbelägna staden tillika med kapellanens nicce att fira Julaftonen tillsammans med oss efter gammal god sed, och knappast hörde Arthur talas om ,,sällskapet, innan han erbjöd sig sjelf att stanna qvar och deltaga deri. Och icke ens mrs XIorris anspelningar på det opassande och olägliga kunde förmå den vackre unge officern att taga qvarter annorstädes. Till den förträffliga mrs Morris stora tröst, var mr Power en fashionabel sjusosvare, och hon genomdref morgonen derpå att få oss alla till kyrkan för att hjelpa att pryda den, innan ban blifvit synlig, och jag tror bestämdt, att då hon såg oss alla gå ut genom trädgårdsgrinden, ansåg hon sig fintligt hafva afvärjt all fara ända till aftonen. Sjuttonoch adertonåriga skolflickor äro mycket böjda för att tala en hel hop om just sådana ämnen som det, för hvilket mrs Morris var så rädd; men jag tror icke, att mina tankar någonsin gått mycket i den riktningen, och jag hade helt