stängde baksidan af trädgården till Mount Silver. — Vid St. Georg! Ni har endast behöft en fjerdedels timma dertill, utbrast Arthur Power. Jag är nyfiken att se hur lång tid Millicent behöfver — men ni är mycket blek, miss Montem. — Det är förfärligt kallt, svarade jag något misslynt, och det var på det hela taget ett dumt infall. — Mötte ni munkens yålnad? — Det är detsamma hvem jag mötte — här är cypressgrenen. Ärthur häjde på axlarne och aflägsnade sig med sitt ur i handen. — Tjugu minuter, nej tjugusem. Milly får sig nog en liten muntration med munken, sade han en stund deretter, men icke alldeles i så skämtsam ton som förut. Ijugusju — ah, der är hon! Ja, det var Milly, blek som ett lik och darrande som ett asplöf. Nästan med ångest närmade arthur sig henne, och ehuru han skämtande anmärkte, ät hon säkert mött en hel legion vålnader, märkte jag dock, att han tog hennes hand och sakta tillhviskade henne något, som dock endast tjente till att förvandla Millys darrning till ett krampaktigt skälfvande. — Gif henne något varmt att dricka, opade jag från den vrå, der jag ännu att och hackade tänder. Kölden i kyran är större än man skulle tro. (Fartkte Y