tenskapens sanktuarier utan äfven från dess förgårdar, har detta lilla häfte verkligen förtjenat att offentliggöras. Riksgrefvinnan Gisela. Berättelse af L. Mariitt, förf. till ,,Gullvifra, , Tant Cordulas hemlighetm. fl. Stockholm. Albert Bonniers förlag. 1869. Skickligt anlagd och väl ufförd intrig, naturliga och pikanta dialoger, i allmänhet taget goda karaktersskidringar samt ledigt framställningssätt utmärka detta arbete. Några longörer finnas icke, läsarens uppmärksamhet blir ständigt underhållen, och sjelfva hjeltinnans personlighet fängslar, om än tvifvelsmål rörande natursanning i teckningen af densamma uppstå hos en och annan. Förf. har velat gifva sin roman betydelse i socialt hänseende och kildrar i bjerta färger det kärlekslösa, jelfviska, flärdfulla och obarmhertiga, som kall finnas hos den tyska adeln, hvilken ännu i våra dagar intager feodal ståndpunkt, hvad anspråk och åsigter beträffar. Öss förekommer det, som skulle förf. härutinnan ha gått för långt. Att en så ultraaristokratisk uppfattning kan i våra dagar herrska vid ett litet tyskt hof, ha vi svårt att föreställa oss. Men har förf. rätt, har han ej gjort sig skyldig till några öfverdrifter, så erkänna vi lifligt gagnet at de förändringar i Tysklands karta, som företogos för trenne är tillbaka, och önska, att de upprörande qvarlefvor från medeltiden, som ännu förefinnas i , das grosse Vaterland på det politiska och det sociala området, måtte undanrödjas, och att menniskorätt och frihet måtte utgöra grundvalen för en serie af vigtiga reformer. IIvad skildringen af allmogens och arbetsklassens ställning angår, så är den verkligt upprörande, och man undrar vid genomläsningen af denna roman ej mera öfver det insteg, kommunismen och socialismens läror vunnit på många ställen hos dessa misshandlade och i djup okunnighet försänkta klasser. Trenne al de i berättelsen uppträdande vigtigare personerna sakna hvarje försonande drag och äro nästan dämoniska. Vi tala här naturligtvis om baron Fleury, hans baronessa och fru von Hesbeck. I detta se vi, för vår del, intet egentligt fel, alldenstund det visserligen gifves personer, som bli så förhärdade i det onda, att under vissa lefnadsförhållanden de hos dem slumrande ädlare anlagen och böjelserna, liksom sjelfva samvetet, aldrig komma att framträda. Således vilja vi ej tala om någon ,öfverdrift i detta hänseende, helst som inom den sociala romanen framhållandet af dylika gestalter är fullt berättigadt. Måhända hade dock förfn gått rättvisare till väga,j om han jemte dessa nattsvarta figurer skildrat någon ljus tillhörande aristokratien, oberäknådt Gisela sjelf, som blir god och kärleksfull först då hon fullständigt bryter med det stånd, hon tillhör, och dess verldsåskådning samt hängifver sig åt den ofrälse demokrat, som vunmt hennes kärlek. Äfven tycks det, som förf:n genom att helt och hållet skilja Gisela från detta stånd, i stället för att låta henne inverka förädlande på detsamma, velat antyda dess oförbätterlighet — dess otillgänglighet för ädlare idter och för en äkta menniskokärlek. Det är uppenbarligen endast af de ofrälse, som författaren väntar upplysta åsigter, högsinta sträfvanden och uppoffringar för fosterlandets och hela mensklighetens intressen. I ett par fall tyckes förf:n ha brutit med sannolikhetens och konseqvensens lagar. Så kunna vi ej fatta, hvarför han låter i hela bokens sednare del baron Fleury och baronens son öfverhopa Gisela med bittra tillmälen och verkliga otidigheter, då det dock uppenbart låg i deras intresse att vinna hennes förtroende och tillgifvenhet och qväfva hennes misstankar, äfvensom att ingifva andra den föreställningen, att de älskade henne och ville befrämja hennes välfärd så mycket som möjligt. Det sätt, hvarpå de båda behandlade henne i furstens och hans omgifnings närvaro, tyckes helt oförenligt, ej blott med god politik, utan äfven med god ton och sundt förnutt, och i synnerhet förekommer baronens uppträdande svårförklarligt, då ugn och listig beräkning karakteriserade denne statsman. Emellertid äro de förtjenster, som utmärka detta arbete, så stora och många, att de vida uppväga de fel, som kunna upptäckas hos det. Önskligt hade dock varit, att det råkat i en skickligare öfverttaracv hand sm 2 4 DAP