försigtigt porten, (ty vi visste, att om mrs Morris märkt vårt förehafvande, skulle hon genast ha förbjudit det) och inom fem minuter derefter sprang jag med kyrkodörrnyckeln i handen i full fart öfver den hårdfrusna snön. Det var aftaladt, att tio minuter sednare skulle Millicent följa efter, och med ett lika stort mellanrum derpå skulle Irena komma, ty, menade Arthur, de äldre bli sannolikt snart färdiga med soupern, och det är derför icke säkert att afvakta hvarje serskildts återkomst innan de andra bege sig på väg. Ack, hur tydligt minnes jag ej denna vanvettiga vandring vid midnattstid! Det var en herrlig natt, men så bistert kallt, att jag ej hunnit fram till kyrkogårdsporten, som dock var helt nära, innan jag ångrade min dårskap. Icke desto mindre gick jag in. Jag var icke rädd af mig, och denna vandring tvärs öfver den igensnöade kyrkogården hade för mig intet skräckinjagande. Tystnaden i den smyckade kyrkan, om hvilken jag hört sägner nog för att bli rädd, förskräckte mig mera, och jag tillstår, att då dörren långsamt och gnisslande vred sig på gångjernen, kände jag mig verkligen frestad att vända om och fly. Jag gick med snabba steg framåt stengången, och ofantligt lättad gick jag åter ut i snön och månskenet genom den lilla dörren i koret, tätt bredvid hvilken den sönderbrutna grafvården med sin mörka cypress stod. Min hand darrade så, att jag knappt kunde aftaga grenen; derefter sprang jag lugnt längsefter sidovägen, som förde till den andra porten, hvilken af