till mötes icke blort med den största ständalk utan äfven med ett visst bjeltemod. Han är vis serligen i en hög ålder (79 år), och hans ansigtsdrag röja tydligt nog de fåror, som lidelser och bekymmer elterlemnat; men i hans förtröstansfulla, lugna blick ligger det något, som säger, att han icke skall afvika ifrån den en gång beträdda banan. Minnet af påfvarnes förra djerfva företag och den inre öfverensstämmelse, i hvilken han känner sig med dessa, stärker Pius IX isina pl IIan betraktar kon äfvanden, och derföre helgar han alla sina krafter åt det värdiga genomförandet deraf. IIögtiden för hans förunderliga frälsning från lifsfara och hans 50-åriga jubileum som prest ha intagit honom. Hela Rom äknade då ett eldhaf. Så följde kröningskesten, och efter ett tal, som påfven för kort tid sedan höll till det heliga kollegiet, kau det ej betviflas, det han i alla dessa fester ser likasom en bekräftelse på sin mission anifrån. Ilans fromma sinne låter bonom i sig jelt se Guds utkorade redskap, som ännu i sin höga ålder är bestämd att uträtta utomordentliga ting. Den inbjudningsskrisvelse, som sinnes intagen i påfvens och det heliga kollegiets organ, tidningen , Civilta catholica, börjar sålunda: Påfvarne hafva, så ofta de ansett det ovilkorligen nödvändigt, isynnerhet under svåra tidsförhällanden, samt då vår heliga kyrka och hela det borgerliga samhället varit stadt i fara, aldrig underlåtit att sammankalla allmänna kyrkomöten för att rådpläga med hela den katolska verldens biskopar, hvilka den helige ande insatt att regera Guds kyrka, äfvensom för att med förenade krafter i vishet bestämma det, som kan bidraga till dogmernas tolkning, att gra förherrskande villfarelser, att försvara, upplysa och utveckla den katolska läran, beskydda och återupprätta kyrkotukten, samt för att förbättra folkens förderfvade seder. Det är ju bekant för hvar och en, hvilka förfärliga stormar skakat kyrkans byggnad, samt huru mycket ondt, som för närvarande hemsöker det borgerliga samhället. Ty af Guds och menniskornas mest förbittrade fiender blir den katolska kyrkans helsobringande lära och äre iga makt, äfvensom den apostoliska stolens högsta auktoritet, beämpad och trampad under fötterna; allt heligt öraktas, kyrkans egendom rånas, biskoparne och de mest ansedda män, hvilka helgat sig åt gudstjensten och utmärka sig genom sitt katolska sinnelag, blifva på hvarje sätt pinade och förföljda; våra heliga ordnar förbjudas; ogudaktiga böcker af alla slag, förderfliga tidningar och tördömliga politiska läror utspridas öfverallt; den olyckliga ungdomens uppfostran fråntages nästan öfverallt presterskapet, och, hvad som är än värre: på icke få ställen uppdrages denna uppfostran åt ogudaktiga och villfarande lärare. Perför ha — till vår och alla godas djupaste bedröfvelse och till skada för själarne — ogudaktighet, sedeförderf, dåliga meningars pest och smitta, gudomliga och menskliga lagars kränkning till den grad blifvit utbredda, att icke endast vår heligaste religion, utan äfven hela det menskliga samhället på det ömkligaste sätt pinas och störtas i förvirring. Som vi förut omnämnt, har man i vatikanen på sednaste tiden börjat hysa allvarsamma farhågor för den stora kyrkofesten. En korrespondent meddelar nu, att en österrikisk kardinal förklarat, det han, i händelse dogmen om påfvens ofelbarhet komme att antagas, skulle se sig nödsakad att afgå från sitt embete och öfvergå till privatlifvet, enär han vore öfvertygad, att ett sådant beslut af konciiet skulle leda till stora splittringar och uffall inom hans stift. —