långa skolbordet; vi yngste souperade derför först och återvände sedan till danssalen, öfverlemnande åt mrs Morris att underhålla de äldre. At denna orsak fanns ingen förståndig person tillstädes, för att hindra det mest förryckta infall, som någonsin påhittats af unga, vilda varelser som vi. Jag vet icke hur talet kom att falla på spökerier, men jag minnes, att vi stodo i en klunga och hörde Arthur berätta för oss en ryslig historia, i stället för att dansa och leka efter aftonmåltiden. Och ehuru alla skrattade och förklarade sig ej tro derpå, fanns det dock endast få röster, som vid slutet af historien besvarade Arthurs uppmaning. — Jag slår vad om, att icke en enda af er vågar gå tvärs öfver kyrkogården in i kyrkan och hemta mig en gren af den cypress, som hänger öfver den sönderbrutna grafvården på andra sidan. Den som vågar, får denna — och han höll en liten guldkapsel i luften medan han talade. — Huru? Gå öfver kyrkogården i denna köld! Nej, jag tackar! sade en förnuftigt. — Ah, ni kan taga på er galoscher och en varm kappa; dessutom är det en vacker afton och snön är hård som jern. Ha, ha! Jag ser nog, mina damer och herrar, att det är något helt annat än kölden, som athåller er. — Jag är icke rädd att göra det, utbrast Millicent; det är, såsom du säger, en vacker afton. Jag går. — Jag går med, utropade jag. — Och jag också, sade Irena. Sagdt och gjordt. Vi gingo upp i öfra våningen och hemtade varma öfverplagg; derpå öppnade vi