musslin med ett högrödt sidenschärp om lifvet, syntes Irena sväfva mellan oss likt en gudinna midt bland sina uppvaktande nymfer. Det tjenade Millicent till intet att se kall och stolt ut. Arthur brydde sig icke derom; han såg endast hennes fransyska kusins vackra mörka ögon, hörde endast hennes friska muntra skratt, fann sig endast nöjd då han hade sin arm kring hennes smärta lif. Afven under lekarne, som omvexlade med dansen, sökte Arthur alltid att vara nära Irena, men om han än då och då visade sin kusin Milly någon uppmärksamhet, så insåg denna dock, att han snarare gjort det af pligt än af böjelse. Jag trodde mig noga känna Millicent Power; jag trodde mig förstå hennes inbuadna karakter, men denna afton gjorde hon mig alldeles konfys. Hon var redan för mycket dame för att visa sig nyckfull eller svartsjuk öfver Arthurs plötsliga likgiltighet, men allt emellanåt blickade hon bort till den sida af rummet, der han var, med så vildt flammande ögon, än passioneradt vredgade, än sorgsna, att jag tillochmed förvånades öfver, att hon så kunde förråda sig. Hon höll sig emellertid ständigt midt ibland oss, deltog i alla dansarne och lekarne samt pratade och skrattade lika uppsluppet som vi alla andra, ja nästan ännu mera, och jag minnes, att jag hörde Millys röst först mottaga den utmaning, som blef anledning till så mycken sorg. Sällskapet var för talrikt för att kunna serveras på en gång, tillochmed vid det