Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1869, sida 2

För tio år sedan var jag sjutton år gammal och det var det första året, jag hade plats som undervisande elev i mrs Morris skola i närheten af Chichester. — Nej, Ella, ni behöfver ej betrakta mig så medlidsamt, ty jag var mycket lycklig den tiden; mrs Morris behandlade mig väl och vänligt, och jag hade väninnor bland flickorna, som jag älskade högt. Dessutom rådde ett angenämt hemlif på Mount Silver, såsom stället kallades, och det fanns icke en enda bland oss, hvilken betraktade sin tillvaro annorlunda än såsom serdeles njutningsrik och tilliredsställande medan vi voro der. I kunnen lätt förstå, att mrs Morris ej kunde vara en serdeles sträng lärarinna, då jag berättar er, det vi tillochmed emottogo underrättelsen om, att vi skulle bli nödsakade att tillbringa juldagen under hennes tak, utan vidare ledsnad än den, man ju måste känna vid att plötsligt se sig beröfvad glädjen att återse kära slägtingar. Julen för tio år sedan var den mest snöfulla jag minnes. Landsvägarne voro spärrade. Tillochmed jernvägstrafiken hämmades, och i vår trakt hände det, att en liten flod steg så högt, tillfölje af snön, att den satte de kringliggande vägarne under vatten. På detta sätt låg Mount Silver skildt från Chichester genom nästan lika stora hinder, som om en hel hemisfer legat deremellan, medan det verkliga afståndet endast var 20 engelska mil. De flesta af oss voro londonska flickor, och då jernbanorna ej voro tillgängliga, blef vårt öde hastigt afgjordt. De enda båda, som stannade frivilligt, voro Millicent Power och hennes kusin Irena Dupont.