Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1869, sida 2

Milly Power var en nicce till lady Jane Power, egarinna till det gods, hvilket man antog, att Milly skulle komma att ärfva, och hennes hem låg endast några få mil från Mount Silver. Julfesten, likasom hvarje annan fest, var så tråkig hos lady Jane — hvilken tillbragte sin tid med att mata sin katt, att sticka och att intaga medicin mot sina många inbillade krämpor — att både Milly och Irena, så snart de hörde talas om, att vi andra skulle bli nödsakade att tillbringa julen i skolan, bådo mrs Morris tillåta dem detsamma. Jag tror, att vi alla voro glada öfver, att de ej lemnade oss, ehuru måhända, ifall — dock jag får ej gå händelsen i förväg. De voro hufvudpersonerna bland oss flickor, våra anförare: Milly Power på grund af hennes ålder och rang; Irena Dupont genom sin älskvärdhet och stora skönhet. Hvad den flickan var vacker! Jag kan se henne ännu med sina mörka, brinnande ögon, sitt ovala ansigte, der det eldiga sydländska blodet jagades uppåt kinderna vid hvarje rörelse, så frisk, så ifrig i njutandet af sitt unga lif och sin förträffliga helsa. Hon var på möderne sidan Millicents kusin, men ehuru döttrar till tvenne systrar, fanns ingen skugga af likhet mellan dem, hvarken i afseende på karakter eller ansigtsdrag. Millicent var blond, . kall, högmodig, stolt öfver sin gamla slägt, och — såsom jag emellanåt fann — äfven litet stolt öfver att alltid ha penningar att disponera och utsigten att bli sin tants arfving. Men jag borde ej förebrå henne något, ty hon var för mig en kärleksfull väninna, och jag hade Millys börs att tacka för, att