Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1869, sida 3

(Imsändt.) Med den fasta öfvertygelsen, att IHandelstidaingens ärade redaktion icke med afsizt vill befrämja eller dverka till en saks eusidiga och skeva bedömande, hoppas i en att i Handolsåidningen få infördt följ Som ändamälet m reninge beslutade s. k. utlär eller gesällbref bli både mundtligen och skrifdigen inom nä ing, å flera möten, diskuteradt och b inn. beslut i denna fråga fattades, några härvarande tidningar varit — obekont a! hvilken anledning — utsatt för betydlig missuppen NV. sattuing och oriktig framställning. hvarisevom föreningen i månsens ögon påbordats dåliga och egoistiska afsigter med detsamma, genom ingripande i arbetarens frihet och att underkasta honom tvång. Det torde derföre vara nödvändigt, för att ej yiterligare villomeningar i denna sak skola i das, att i korthet nämna: Föreninge i det skulle blifva en mäktig sporre för handtverksslärlingens hederskänsla, att vid den tid, då han i sitt yrke cade goda insigter, och. så frewt han sjelf önskade, det skul.e vara honom oförhindradt att hos hanitverksföreningen anhålla om utläringsbetyg, genom det att tvenne i yrket kunniga personer, som tillika egde föreningens aktning sisom redhara, skulle afge sitt utlåtande öfver illågavarande lärlings arbete (hvarmed icke bet ra några för ändamålet förenade särskilta kostnader. och således icke för bonom blefve omständligt, men af sådan beskafienhet, hvartill det ändå fordrades visst handlag och riktig behandling), och således långt ifrån att påtvinga eller att det ovilkorligen skulle vara för honom nödvändigt att ega ett sådant betyg. Mången ung handtverkare, som just i känslan af sin okunnighet cch dermed törenad slöhet, skulle derigenom säkerligen väckas till kraftig sträfvan efter verklig duglighet, så framt han (enligt sina enkla åsigter) ändå kan fatta att hans sträfvan till duglighet hade utsigt att blifva rättvist erkändt. De Sven inses, att den skicklige och redbare arbetaren derigenom skulle, om också till utseendet anspråkslös, ändå hafva något stöd eller utsigt till företräde sramför lättingen och odågan, oaktadt den sednare vore i besittuing af sördelaktigare yttre ,,sätt att varar. Äfven för arbetsgifvaren vore af stor vigt att just från början, bland flera anmälda arbet: kande, kunna bedöma med hvilken han vore bäst tjenad. Detta gäller isynnerhet med sådana yrken, hvilka periodvis eller genom ren tillfällighet, oförmodad brådska uppstår. Det är då icke, utan hvarjehanda olägenheter, möjligt att som det (i arbetareföreningen) blifvit yitradt, först pröfva arbetarens duglighet några dagar. Derigenom skulle icke allenast en dyrbar tid gå förlorad för arbetsgifvaren (hrarmed denne ändå finge vara glad om ej det ombetrodda arbetet blifvit, jemte materialer, förderfvadt). utan äfven ett gynnsamt tillfälle, för den verkligt duglige — genom att komma i verksamhet — ginge för honom förloadt. Det inträffar heller icke of! lan bräds att dugliga arbetare äro lediga, eller ir som helst att tillgå men oftast motsatsen. sätt är då att inse, huru nödvändigt och mak öliggande det är att genom ett, efter allt utsende, trovärdigt betyg göra af detia det bruk, varmed här ofvan är antydt och dermed är ås i adt. Att det är af vigt för föreningen att välja yrkeskicklisa och rätisinniga personer, hvilka å sig lant letyg lemna sitt tillstyrkande, äfvensom for lessa att ej missbruka samma förtzoer de, tyckes: vara tillfjrsökradt hufvudsakligen derigenom, att