Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1869, sida 3

lorar den efter någon tid sin lukt. Utförseln uppgick 1865 till 104,000, 1866 till 120,000, 1867 till 140,000 ?Z., afsända till Ryssland, England och Amerika. Handeln dermed daterar sig från 1770 och är i ständig tillväxt. Mr Rousseau i Carpentras, som 1832 omsatte blott 18,000 få, hade 1866 uppdrifvit omsättningen till 109,000 få. I varmt klimat blir tryffeln träaktig. Tiggeri i Mexico. Resanden: Skäms ni inte att tigga, — en stor och stark karl som ni är? — Tigsaren (med stolt hållning): Min herre, jag bad er om en allmosa, men inte om ett råd! Ett negerknep. En handlande i en amerikansk stad hade två butiker, en för manufakturvaror och en för fisk. Den första förestod han sjelf, den andra deremot förestods af en bokhållare. En dag fann han i manufakturaffärens kassa en falsk femdollars-sedel. För att bli af med den, vidtalade ban en gammal neger att bortvexla densamma, för hvilket besvär han skulle erhålla 1 dollar. Det dröjde ej länge förrän negern kom tillbaka och lemnade 4 dollars, hvilka köpmannen mottog utan att göra negern några frågor. Men då han om qvällen räknade in fiskbutikens kassa, upptäckte han deri en falsk sedel å 5 dollars och visade den för bokhållaren, som tillfrågades, om han erinrade sig hvem som lemnat sedeln. — Jo, svarade bokhållaren, jag fick den af er egen neger; jag tyckte nog att sedeln ej var riktig, men då negern aflade en dyr ed på att han fått sedeln af er personligen, vexlade jag den utan betänkande. Upsala-,, witz. Professor Ihre stod en tid på mindre god fot med en nationskurator och brukade så ofta han fann tillfälle bry och ansätta honom. En dag mötte han kuratorn i domtrappan kommande med sådan fart, att han höll på att springa omkull professorn. .Måntro inte, sade Ihre spetsigt, ,,curator kan ha något sammanhang med currere (springa)? Visst mycket möjligt, hr professor, ty jag ätminstone har aldrig tyckt om ,,ire (att gå), genmälde den tilltalade, skyndsamt fortsättande sin väg. Spelsjuka. Göteborgspostens Stockholmskorrespondent berättar: För några veckor sedan afled härstädes en gammal barnlös enkefru, hvars man för nära tio år sedan afled och efterlemnade en icke obetydlig förmögenhet, som enligt testamente ensamt tillföll hans enka. Emedan hon lefde till ytterlighet sparsamt, höll ingen tienare och de sista 4 å 5 åren åtnöjde sig med ett enda rum, antogs det att hon betydligt förökade sin förmögenhet. Hennes grannar observerade att hon, ehuru ganska sjuklig, ofta gick ut, och ännu ett par dagar före sin död begaf hon sig ut, oaktadt hon blott med yttersta möda förmådde släpa sig fram. Andtligen nödgades hon intaga sjuksängen och vårdades då af en fattig enka, som var hennes granne. Henne meddelade hon, att om hon dog, så skulle en kusin till henne, som bodde i landsorten, derom underrättas. Döden kom, och bref afgick till slägtingen, som ej var en att inställa sig, viss om att blifva arfvinge till en ganska betydlig förmögenhet. Då hennes stora ,.dragkista öppnade; — deri antogs att kaalerna skulle ligga, ty nyckeln till den hade hon burit i ett band om halsen — så påträffades blott några hundra riksdaler, men derjemte flera med omsorg hoplagda pappersbundtar innehållande en förvånande massa — lotterisedlar af alla upptänkliga slag. Af en tillkallad sakkunnig person blefvo de granskade. Det befanns att de flesta icke vidare hade det ringaste värde. Vidare uppagades, att hennes begär att ,spela på lotteri väl icke aftagit under de sista 4 å 5 åren, utan blott hejdats deraf att hennes kapital alitjemt sammansmält, ty de nyare lottsedlarne voro på allt lägre belopp. Om hon någonsin gjort någon vinst, kan naturligtvis icke nu utrönas, men om någon vinst tillfallit henne, så har äfven den gått sin kos. om hon hade letvat några månader till, så skulle kon sannolikt ej egt ett öre, såvida ej den ständigt efterlängtade lyckan ändtligen hade gynnat henne. Hon har emellertid varit en ypperlig kund för de tyvärr talrika lotterikollektörerna, hvilka genom sina lockande reklamer och förledande annonser förmå anxars förståndigt folk att uppoffra sina ofta mödosamt förtjenta penningar på det mest vettlösa sätt.