Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1869, sida 2

Lom, säger jag; Ibarraye äntar att få ta emot er. Vet ni hvad ni ha att vänta, då hi kommer dit? tillade han argt. emadan väntade på det nöjet att få höra dem anropa honom om nåd. Men madame de Lestrelle och Marcelle sade ej cit ord; de ville heldre dö än bedja denue man om förbarmande; de höllo hvarandras händer och mötte hans arga blickar med tyst förakt. Uppretad af detta o made och passiva mot stånd, ade Lebrun sin hand på Marceiles axel; yggade tillbaka, och madame de Lestrelle uppgaf nu ett skri, som förorsakade Lebrun ett innerligt nöj Aha, aristokraterna börja sripa litet bättre, sade han. — Kom nu såledt ra EE De upp ste sig, upade plötsli Jean, jag skall be guldet, men A oss här; släpa 055 inte till Ibarraye att mördas af fol — (iudet, ilicka, guldet — — — Vemnar ni oss då i fred sedan, herr Jean? — Jag gör som jag vill nu med er och uldet, fördömda cigot. Det blir desto för er, om ni inte talar genast. Säg honom ingenting, Vöronique, in— Ni kan into få det, om inte jag vill, 1err Lobrun, sade Vöronique under den storm af förbannelser, som Marcelles ord te från honom. — Tror ni utt penarne äro här? Nej, ma der ni är, nnars er jag ivgentiag, om ni än skulle lita mig i stycken. — Hvar är skatter röt Lcrnu urs (Foris.)