Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1869, sida 2

viss instinkt hade han bogifvit sig hitur p för att söka det byte, som han Så läng och förgälves hade efterspanat. IIansig omkring med ett triumferande, skratt, som visade hans spetsiga, hvita tänder, och betraktade madame de lestrelle, som betickte sitt ansigte med båda händerna för att slippa se honom: Marcelle, som hade kastat sig mellan honom och sin moder, samt Vöroi ine, som hade ryggat tillbaka till den asligsnasto vrå af rummet. Åsynen af alla dessa förskräck a qvinnor, hvilka darrade inför honom, tyck tes bereda honom den största a ställelse, som snart utbröt i en ström af. hotelser, hvilka läto dom inse huru fullkomligt de voro i hans våld. Alla bern nade de möjligheterna af Gavar komst, och alla in 0 alt han komma tids nog. — Mitt guld, mitt guld! Ge mig mitt guld, röt Lebrun. — Ilrar är det gömdt? IlIrad! Svarar ni inte? Vill ni inte säga let? Följ då med mig, mina vackra fågar, tillade han och ökergick srån bälögtet till grymt hån. — Llra vingar äro lippta. ni kunna inte slyga er väg, ocl )uren är i ordning. Iör du mig, medborsarinna? Det till dig jag talar, det inns inte mera några grefvinnor nu. Det ycks som du iute skulle förstå att jag är re; tiderna äro fö ändrade sedan ! lu var min matmor, men du skall sinna tt jag inte har glömt den tiden, eller det! fsked, som medhorgarinnan derborta å god och gaf mig för den der Hybame ade d kall fö bonde pr sina streck. er jag! Ge mig mitt gul ch atkomsthandlingar! återcj kunde IG I i i i