Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1869, sida 1

hufvan uppdragen öfver hufvudet och ansigtet; hon satt dold mellan en hop fällda granar, och de befunno sig helt nära, innan de varseblefvo henne; men hon rörde sig ej och tycktes ej märka deras annalkande; hennes magra, skrynkliga händer voro hopknäppta omkring hennes knän, och hufvudet var nedlutadt; hon tycktes sofva tungt. De stannade, oroliga och förvånade, ty det var lika så farligt att draga sig tillbaka som att gå framåt. Gavarnie betraktade henne noga och utropade: — Det är madame Bergerat, det är ej sarligt att träffa henne; och utan att bry sig om madame de Lestrelles föreställningar, skyndade han fram och uttalade hennes namn. Gumman såg upp och visade et! blekt, aftärdt ansigte, så hemskt och så olikt hennes vanliga fryntliga, belåtna utseende, att madame de Lestrelle och Marcelle tviflade om det verkligen kunde vara hon. ÖBri grefvinnan! Madame de Fayolles ade hon och reste sig med instinktiv vördnad, men synbarligen så förvånad at! hon ej trodde sina ögon. — Är det verkligen ni? Är det herr kaptenen? Ack, hvad för er hit? — Ått söka ett gömställe, min goda madame Bergtrat. Vi äro på väg till VC ronique Chrestiaas koja. — Cagotskan! Är det möjligt att n vill inträda i en cagots hus? Hon erbjöc mig mat i går, men ehuru jag ej had förtärt en bit under ett dygn, ville jag inte smaka hvad hon hade vidrört. — Är ni hungrig? frågade Marcell sakta. — Ack, madame, svarade gumman mer en uttrycksfull åtbörd.