Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1869, sida 2

sitt rum. Hon återkom och sade att des dörr var stängd, men att hon hade hört dem snarka; Yoch Lebrun blef tillfredsställd samt brydde sig nu mindre om Gavarnies frånvaro, emedan han var öfvertygad att han skulle återkomma när frunkären funnos qvar, och sålunda förflöt någon tid, till förmån för värden, ty diskussion alstrar törst. Emellertid hade Gavarnie tagit vägen till en vingård och öfvergått strömmen, på hvars andra sida madame de Lestrelle och Marcelle tade honom bland buskar och klippor. Glädjen öfver att åter träffas var så stor, att den för ett ögonblick uppgde den föregående oron, men nyheten om Lebruns ankomst tycktes tillintetgöra deras svaga utsigter till räddning. Den nedgående månen gaf flyktingarne tillräckligt jus att passera öfver heden, men der inns ingen stig, och hvarje steg var osäkert i halfdunklet, öfver den ojemna marken och genom de höga ormbunkarne. — Gavarnie, är ni säker om hvilken väg vi taga? frågade madame de Lestrelle oroligt. — Ja, svarade han utan att stanna. — Jag har ofta nödgats finna min väg under svårare omständigheter. Etter tio minuter skola vi komma till ett gammalt kors midt på heden; derefter följer en furuskog. som utsträcker sig nära tre sjerdedels mil och genom hvilken en stig leder. Madame de Lestrelle blef lugnad, och de skyndade framåt så fort de förmådde samt uppnådde det gamla, grå stenkorset, om hvilket Gavarnie hade talat. Kanske hade fordom någon omvänd förändrat den ldiga stenen från ett föremål för hednisk afgudadyrkan till en kristlig sinnebild.