Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1869, sida 2

satte s sig derefter på en bänk utanför huset samt väntade oroligt till dess han kuude signalera att ingen fanns i närheten. Han hörde den qvarblifne betjenten berätta för karlarne i skänkrummet hvad som hade tilldragit sig i Ibarraye, samt hvarför ,medb örsarinrormna hade sflrtt, och af tonen i samtalet märkte han, att ju förr de kunde lemna Le Boeuf Rouge desto bättre. Ilan skyndade att reqvirera ett förråd af värdshusets bästa vin åt patrioterna i skänkrummet, sade flickan att fruntimren ej ville blifva störda förrän den följande morgonen, och i det ögonblick ägen var klar gaf han dem den öfverenskomna signalen. Han såg dem komma ut i sina bonddrägter, hvilka förkl lädde dem bättre in ban hade vågat hoppas, samt bära sina små klädesbylten på hufvudet, för att beskugga sina täcka ansigten, och taga vägen till klipporna på andra sidan om strömmen. Han vågade ej följa dem genast, på det att hans frånvaro ej skulle väcka misstankar, och emedan han derjemte hörde att den honnetta samlingen i Skänkrummet ropade efter honom, nödgades han inträda och söka blidka dem bäst han kunde. De offentliga angelägenheerna utgjorde raturligtvis samtalsämnet, och rummet genljöd at de ofta upprepade orden frihet, jemlikhet och folkvälde. Eu talare, som hade stigit upp på ett bord, hänsyftade under häftiga åtbörder på damerna, hvilka man förmodade redan sofvo. — De äro aristokrater, dessa qvinnor! utropade han, medan de öfriga lyssnade under högljudd beundran. — Hvad, säger någon att de inte ha gjort något ondt? Ha inte deras stånd gjort ondt? Ned med alla aristokrater! Gif mig tjugo-,