Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1869, sida 1

dame de Lestrelle rörande oförsigtigheten att anförtro en så betydlig summa åt Veronique, men hon anmärkte blott: — Min dyre make sade alltid att dessa Christiaas voro sjelfva troheten. Men jag kan inte förstå att penningar fattas. Det var svårt för en person, som blifvit uppfostrad till en stor förmögenhet och ännu egde vidsträckta besittningar, att fatta en dylik svårighet, och Gavarnie försökte ej att förklara den. — Ni inser således min plan, dyra madame. ITjenarne ha rest före oss, men i stället för att träffa dem i Meilleraie, skola vi stanna vid ett litet värdshus vid vägen; ni förklarar er illamående, uttröttad, och att ni ej kan resa längre. De tjenare, som följa oss, skickar jag till Meilleraie för att hemta åtskilliga saker, och vi blifva dem sålunda qvitt. Derefter ikläda ni er bonddrägterna och smyga er ut från värdshuset, då jag ger en signal att vägen är fri; ni gå öfver strömmen och vänta mig bland klipporna på andra sidan, der jag skall förena mig med er. Han upprepade detta flera gånger, ty allt berodde på att de fullkomligt fattade den uppgjorda planen. Under sin vistelse i Ibarraye, då hans tid ej var upptagen, hade han gjort vidsträckta utflykter i trakten, anmärkt hvarje punkt med den noggrannhet, som hans vistande bland indianerna hade gjort till en andra natur, och han begagnade nu sin noggranna kännedom af nejden för att ordna en flykt, som skulle hafva varit omöjlig om han ej hade kännt hvarje steg, som kunde förkorta vägen, hvarje klippa ocl ssnår, som kunde dölja flyktingarne. Hans mod svigtade, då han betänkt -! svårigheten att föra tvenne qvinnor obe