Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1869, sida 1

— Ah, hvilka banditer! sade madame de Lestrelle, som började återhemta sig från den fasa hon erfarit, då hon såg alla dessa hemska ansigten omkring vagnen. — Men vi äro i säkerhet, och nu är mitt hem hos er båda, och hon räckte sina händer till Marcelle och Gavarnie, småleende under tårar. — Hvarför resa vi cj till Gascogne, min bäste Gavarnie? Ivarför denna ändring i vår resplan? Gavarnie meddelade henne den fara, som hotade dem, samt sin nuvarande plan ; hon lyssnade uppmärksamt och utropade blott: — Den Michelle! Den lilla förräderskan! Detta är således orsaken hvarför hon öfvergaf mig. Är det således för våra penningar och diamanter, som Lebrun förföljer oss! Gif honom då dem! — Dyra madame, utan dem skulle ni ej ega en sou. Under en lång tid ha ej några räntor blifvit betalta, inga pengar ha influtit, och det var med svårighet jag kunde skaffa tillräckligt för att betala vår afresa denna morgon, utan att tillgripa er skatt. En flykt är en kostsam lyx. Jag kan inte förstå det, sade madame de Lestrelle. — Kan man inte alltid ha pengar då man behöfver dem? Hvilka tider! Och hvar är denna farliga skatt? — I Veäronique Christiaas händer, sade Gavarnie, öfverraskad vid tanken på den egendomliga omständigheten, att guldet. papperen och diamanterna voro för andres gången anförtrodda åt en cagots trohet — Det skulle ha gjort oss för mycket bryderi under vår flykt. Vi ha tillräcklig af de nödvändighetsartiklar vi nödgat medtaga. Han hade väntat något yttrande af ma