Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1869, sida 2

sats i Dagl. Alleh:a af den kände och högt värderade signaturen J. A. Hlazelius), hvari bland annat förekommer följande sanna och beaktansvärda yttrande: Ouekligt är det i alla lefnadsyrken en fördel att slippa ur skolan före några och 20 års ålder, och mig synes det högst beklagligt — skall jag våga säga orimligt? — att sitta på skolbänken en så lång del af den korta lefnadsåldern. Kan det verkligen vara förnuftigt, att medelåldern vid afgången ur elementarskolan är nära myn dighetsåldern? Hvilka bekymmer för föräldrar att bekosta en så lång skolgång? Huru undvika skuldsättning, i så lång afvaktan å lefnadsbröd? Hvilken svårighet att på ynglingar, komne nära eller utöfver myndighetsåldern, lägga skolans nödiga band? Huru undvika läströtthet och bokleda under långvarig tvångsläsning? Ar det myckna stillasittandet vid denna ålder icke förderfligt? Om detta i allmänhet är skadligt, huru mycket mera i praktiska och tekniska yrken, der det är angeläget att tidigare få lägga hand och tanke vid ett yrke, komma i beröring med menniskor in i lifvets skola, der äfven läsningen går vida lifligare och blir lärorikare än vid skolbordet. — Jag är för min del fvertygad om, att den nuvarande långa lgängen är ett verkligt ondt, och att vederbörande, hvilka dertill makten hafva, skulle af föräldrar å mensklighetens vägnar uppbära välsignelse, om de genom nedsatta fordringar i afgångsexamen ville lyssna till nödropen ur familjerna. Ty hvarför icke förutsätta, att man, efter i skolan lagd grund, i fall man vill på sin bana vinna fortkomst, studerar bela lifret igenom, under sjelfva hendläggningen af yrket, hvilket blir vida mera sruktbringande än en för förlängd pedagogisk kurs? tt ytterligare enkelt medel, om man ville, att för minga sörkorta skolkursen vore att så ordna elementarundervisningen, att de, som icke läsa döda språken (de s. k. realisterne) finge taga afgångsexamen ur sjette klassen, och de, som läsa nämnda språk, ensamma qvardröja i den sjunde. Derigenom skulle åtminstone ett år besparas för de förre, och de ej qvarhållas lika länge som de lärde kamraterna, hvilka behöfva längre tid. I det vi instämma af allt hjerta i detta yttrande och hoppas att de män, som hafva högsta ledningen af våra elementarläroverk, skola göra detsamma, erinra vi, att samma åsigter uttrycktes af andra kammarens tillfilliga utskott för skolärender vid 1865 års riksdag, i hvars betänkande, som bufvudsakligen gillades af andra kammaren, yttrades bland annat: , Utskottet tvekar ej uttala den mening, att en nedsättning i de kunskapsfordringar, som nu blifvit föreskrifna för den s. k. maturitetsexamen, är högt af behofvet påkallad. En lika enkel som ändamålsenlig utväg att vinna detta syfte ligger deri, att elementarlärorerkets högsta ärsklass indrages, då skolans kurser afslutas en klass och ett år tidigare. Ilärför talar också ett ekonomiskt skäl. Man kan beräkna, att denna klass I kostar staten omkring 300,000 rdr. När lärjungarnes antal under 1867 utgjorde i samma klass 370, så kostar hvarje lärjunges undervisning här öfver 800 rdr för året. Förlades denna sista klass till universiteten, på det vis, att en förberedande obligatorisk, allmän kurs, om 1 å 2 år, der mötte de från skolan afgångne lärjungarne, innan specialstudierna började, s skulle dermed vinnas följande fördelar: 1:0) Att de lärjungar, som utgå ur skolan omedelbart i det praktiska lifvet, kunde göra detta ett år tidigare, med en afslutad bildningskurs; 2:0) att de unge studenterne vid universiteterna emottogos i en ordnad kursläsning (såsom fallet är vid Marieberg), der de alla gemensamt (dock med en viss valfrihet) fingo fullfölja den allmänna bildning, hvarpå specialstudierna böra vara byggda och hvaritrån de böra utgrena sig; 3:0) att en högst betydlig besparing uppstode för staten, äfven om en del af anslaget till den ifrågavarande klassen öfverlemnades till den nya universitetsundervisningen. Det torde vara skäl, att vid den elementarläroverkens reorganisation, som förestår, och hvartill första steget blifvit taget genom indragningen af den nedersta årsklassen, man behjertade äfven ofvan anförda äsigter. För det kraftiga ord hr J. A. II. deri inlagt, böra både föräldrar och alla andra undervisningens vinner vara honom tacksamma. Det är ock han, som en gång förut, i ett offentligt tal, lagt vigten på denna duglighet för lifvet, hvarmed vi inledt dessa betraktelser. Om rörelsen i Ryssland för vinnande af ett vidsträcktare verksamhetsfält åt qvinnan berättar en korrespondent till Dagbladet följande: Den seberaktiga oro, som gifver sig tillkänna i det ta 8. ället, med syfte att bereda