Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1869, sida 1

Lebrun för att uppreta befolkningen, och han uppfattade att herr Fövres råd at! allägsna sig spårlöst var allt hvad som återstod för honom och hans skyddslingar äfven oaktadt herr de Lestrelle blott hade varit död några timmar och ännu låg obegrafven. Ilan hade förgäfves sökt herr Luchon öfverallt och hade slutligen träffat på honom, då den sistnämnde kom ut från skräprummet, der han nyss hade krupit fram från en vedhög, i hvilken han hade tillbragt hela dagen, från det ögonblick upproret utbröt, ända tills långt efter sedan det hade upphört. En tupp och hans hönor hade som vanligt gått till hvila der och flögo nu upp kacklande och skriande, då ban arbetade sig fram, samt skrämde honom så mycket, att han var nära att ånyo draga sig undan i sitt hål, men då hav hörde Gavarnies röst, vågade han sig fram och utropade, i det han antog en ifrig min: — Ah, herr kapten! Låt mig omfamna er! IIvilken ärofull dag! Vive la nation! Är det inte så? IIvilken dag vi haft! Men — men hvem segrade? — Vi, svarade Gavarnie. — Men vi ha ej tid att tala derom nu. — Hör på, min bäste herre, afbröt den lille mannen ängsligt. — Ni talar ju inte om för våra patrioter, att ni träffade mig här? Jag har ett modigt hjerta — allez, men som en god medborgare måste jag ta vård om mitt lif: det tillhör staten, min herre. — Min herre, sade Gavarnie och afbröt hans ängsliga förklaring, — herr de Lesflrche är död: hans samilj måste lemna Iparraye före morgondagen, och jag måste