der alt den Storsta summan at Inilytelse och magt hopar sig omkring dem, som harva erhållit gäfcan att öfvertyga, och derigenom utan allt tvång draga till sig det allmänna förtroendet. Den offentliga magten, kommande från alla, kunnande ständigt af alla återtagas, vunnen från. alla af några, endast på ötvertygelsens väg, och sålunda för en tid samlad i handen på de skickligaste och bäste; hvilket skådespel! och hvilket lyckligt tillstånd tör verlden, om demokratien alltid kunde erbjuda det! Men ett sådant skådespel gläder ganska sällan den vises ögon, och om jorden någon gång sett det framställa sig, så har det aldrig haft någon varaktighet. Den demokratiska styrelsen är vanligtvis benägen att bastigt urarta och gå till sin upplösning; anarkien är tecknet dertill, och despotismen uppväxer nästan genast ur dess ruiner som en kraftig och ohelsosam planta. ,Den demokratiska styrelsen anförtror åt det största antalet omsorgen att genom ett direkt votum afgöra vissa fundamentalfrågor, och omsorgen att på bestämda tidpunkter välja med offentlig myndighet beklädda representanter. Föreställe man sig nu handlingar af denna vigt, af brist på upplysning, utförda utan urskiljning, och man skall snart se huru en demokratisk styrelse dukar under och huru anarkien upplöser den. Antag i verkligheten tvenne medborgare, den ene klok och hederlig, den andre oförståndig eller vrångsint, båda i täflan eftersträfvande ombudsmanskap för folket, och antag massan kallad att med fullkomlig frihet uttala sig emellan dem; antag dessa 2.ne medborgare uppträdande midt emot i rarandra, och man skall genast röna huru olika deras utsigter till framgång äro och hvilken fördel den minst aktningsvärde ibland dem eger i bristen på upplysning hos största delen af dem, som, för att välja, äro skyldige att bedöma dem. Under det att bland dem båda den, som talar samvetets och förnuftets språk, icke öfverdrifver hvarken sina egna förtjenster eller den praktiska utsörbarheten af det goda, han vill genomdrifva, under det att han icke påstår annat än det han vet och icke lofvar annat än det han hoppas, slösar den andre, som icke tillbakahälles hvarken af förnuftet eller samvetet, på ett högtrafsande sätt med de präktigaste löften, ansvarar för att ban skall tillfredsställa allas önskningar, smickrar alla förhoppningar, frågar icke efter hvarken erfarenhetens lärdomar eller naturens lagar, och kallar till hjelp, för att deraf göra sig ett stöd, alla de oskyldiga eller brottsliga illusioner, som okumigheten och passionen kunna alstra i enfaldiga sinnen. På detta sätt vinner han öfverhand, och om han sedermera, efter att alltför groft hafva bedragit det allmänna törtroendet, förlorar sin kredit och sitt uppdrag, så lemnar han plats åt någon annan skurk eller galning, ännu oförskämdare eller farligare än han. Hafva dessa den på afvägar komna demokratiens vanarter fått ohämmadt utveckla sig, då är äfven ,,den demokratiska despotismen i färd med att rycka till sig spiran. P. Paradol uppdrager en afskräckaude skildring af denna folkdespotismens skaplynne och söker visa hurusom densamma, fullt ut lika mycket som den teokratiska och den monarkiska despotismen, är oförenlig med sann frihet och jemlikhet. Men han stannar ej vid latt påpeka det onda, utan anvisar äfven medlen till dess afhjelpande. Detta sker :i arbetets andra afdelning. som afhandlar jsde institutioner och styrelsegrundsatser, ssom äro lämpliga för den franska demokratien. Här möter oss främst den vigtiga frågan cm rösträtten, hvilken, såsom en naturlig följd af det politiska lifvets allmänna utveckling, alltmera träder i förgrunden öfverallt der ett vaket medborligt intresse är rådande. Frågans vigt är lått insedd, men icke så alldeles lätt är att afgöra hvad som i ett ämne af så invecklad natur är det teoretiskt riktiga och, under nuvarande förhållanden, praktiskt gagneliga och utförbara. P. Paradol för sin del anser, och helt visst med skäl, att det demokratiska samhällets tendens är att förr eller senare bevilja rösträtt åt alla de medborgare, af hvilka det utgöres; men han framhåller äfven att denna rösträttens allmänna utsträckning kan, om den sker alltför brådstörtadt och sålunda å stär i ett noga afpassadt förhällande till bildningens framsteg, medföra betydande olägenheter. Dessa olägenheter