Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1869, sida 1

Kap. 25. Till hvila. — Fru grefvinnan sofver, hviskade vå ronique; — dyraste fröken, vill ni inte också försöka att hvila? — Men då Mar. celle sakta drog tillbaka sin hand, sprang madame de Lestrelle upp samt utropade under ett nytt utbrott af sorg: — Ack tror du jag kan sofva uuder ett sådant ögonblick? Jag har tusen saker att tänka på. Michelle, du vet hvad jag behöfver: gå genast till Foucaults magasin och hemta hvad jag och min dotter behöfva, tills vi kunna få något från Paris. — Ma joi, madame, alla bodar äro stängda i dag och hälften af deras egare äro dödade; och dessutom vore det inte rådligt för någon af ert hushåll att visa sig ute; herr chevaliern har ställt så till, att våra lif sväfva i fara, och om herr grefven inte vore död, skuile han redan nu sitta i fängelset. — Michelle, hur vågar du säga så rysliga saker? Är det sannt, Marcelle, mitt barn? Hvar är Gavarnie? Kalla hit honom, jag måste genast tala med honom. Han skall straxt föra oss till Gascogne; jag kan inte förstå hvarför han inte har gjort det redan för flera månader sedan. Jag hörde honom ju säga härom aftonen, att han ordnade allt för vår snara afresa. Ah, ja, men då kunde jag ej tänka på någonting annat än vår sorg; — det tycks vara så grymt att ryckas från densamma vid ett sådant tillfälle; men ban bar rätt, vi äro ej längre trygga här; säg honom att jag är beredd att resa. Marcelle kunde icke hejda dessa oförsigtiga ord, och på en ny fråga om Gavarnie