Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1869, sida 1

— Heliga jungfru, ban har dött utan prest! utropade Catherine. — Han behöfver ej någon för att finna vägen till paradiset, sade Vronique. — Ab, min käraste fröken, sörj inte så bittert; trösta er, fru grefvinna, han tjenade en god herre; Gud känner sina tjenare, och han slår aldrig med båda händer; han skall säkert återsända hr Gavarnie till er, frisk och sund i dag. Narcelle upplyftade sitt ansigte och sträckte ut sin hand till flickan, hvilken nu sökte trösta henne. — Jag är glad att du var här, Vronique, sade hon. — Min dyre far och Bernadou äro nu tillsammans. Dyra mamma, ingenting kan skada eller smärta honom nu, -— ingenting, ingenting, upprepade hon med en tonvigt, som visade huru stor hennes oro för honom hade varit. — Men hvem skall beskydda oss nu, mitt barn? snyftade madame de Lestrelle. — Du ser att äfven Gavarnie har öfvergifvit oss. — Lyssna, madame, sade Veronique, ty i detta ögonblick hördes Gavarines steg, brådskande, men varsamma af fruktan att oroa honom, hvars öra nu hade blifvit döft för alla jordiska ljud; och straxt derefter stod han i dörren, trött, svärtad af damm och krutrök, blödande från ett lindrigt sabelhugg öfver pannan, och istället för det milda småleende, hvarmed hr de Lestrelle alltid emottog honom, såg han den lugne döde och de hjelplösa qvinnorna, hvilkas enda stöd han numera var.