fp IIvarje rättänkarde menniska måste emellerti a n under så beska tssc omständ: en förlast, och vi skola ge nom exempels anförande söka bevis att kunna , så örlust, ntan det rinsaste köpmannens eget laude, drabbat honc endast tilltöljd af rande hvilken då torde kuana me vara icke allenast fol: atar tsridrig och uppenbart stridande emo rättsbegrepp. le har ex ie i köpman men då en köpman, som d handel, vanligen ock:å ha på afligset belägna orter, t vara nyttig att göra sig en någorlunda klar före ställning on huru de nya förhållandena gestalta sig med afre ende på dem. Här uppstå nya s neter, tillföljd deraf at köpmannen icke är i tillrälle att sammantråsfa ocl samtala med sina kunder, utan alla meddelander måste göras genom brefvexlinDet låter sig lättar ka besk a hurt många invändnin som skola komma att göras emot utgifvandet ar accepter, för varusändamgar till på lmdet boende personer. Till att börja med anses det som en grof förolämpning, om en köpman anmodar en på landet boende kund att utgi va något slags skriftlig förindelse för den skuld, hvari köparen häftar för bekomna varor. ,Då man i många år baft sin -handel hos en köpman och alltid ordentligt be. utalt sina räkningar, heter det, så är det i Lögsta grad oförskämdt att uu sordra revers eller accep för en råkning uppgående till lumpna huudrade riksdaler, hviika ban (köpmannen) borde kunna begripa att jag icke vill b honom på. För det andra undandraga sig landtbrukare i :1 mänhet så mycket som möjligt att utgifva sknidedlar, hvilka försalla till betalning på bestämd dag, ty de hafva högst sällan s affärer så ställda. att de kunna när som helst disponera penningar. och äro dessutom snart sagdt från barndomen vanda att, med undantag få r hypoteksoch dilån, betala sina skulder — ad libitum. Således är köpmannen t en att lemna varor på kredit, utan accept, till sådana landtbokunder, han önskar att tortfarande tå sälja till, ty fo orlig skriftlig förbindelse, så fö han i nio fall at tio sina kunder, hvilka då i hans konkurrenter genast finna någon, som m gen endast afscende p omedelbara nä r villig att lemna varor på do vilkor, som af köparen framställas. Men nu händer det icke sällan, att dylika kunder göra konkurs; då står köpmannen, som ofvan är sagdt, fullkomligt rättslös och kan icke räkna att ur massan erhålla det ringasto för varor. Det kan ju dessutom vid dödsfall hända, att en kund, som lofvat köpmannen att lemna accept för nyss före dödsfallet erhållna varor, icke hunn uppfylla detta löfte, och att arfvingarne icke vilja taga befattning med bi utredande, utan upplraga detta åt annan pe Ar då denne utredningsman. af någon orsak, ovän med den fordringsegande köpmannen, så erbjuder sig ett godt tillfälle till hämnd, hvilket nog också, utan tvifvel, skulle komma att begagnas. ty utredningsm en i ar ju dagen på sin sida, och då anse många m niskor sig vara fullt berättigade att utföra hvilken dålig handling som helst. åÄfven ur rent moralisk synpunkt är denna lag. enligt insändarens åsigt, i hög grad klandervärd, y den utsätter personer med mindre bestämda ättsbegrepp för ganska stora frestelser, som säkert mången icke skall kunna motstå. Den tanken kommer nemligen mycket lätt i en skuldsatt il igt tänkande meaniskas hufvud, att lå lagen icke ålägger mig att betala andra skuller sådana, för hvilka jaz gifvit revers. så benhöfver jag heller icke göra det; jag nekar till krafvet och är dermed fri från skulden Det torde till och med kunna hända, att en och innan förut ganska hederlig och rå om, stadd i små omständigheter, är tvungen att ka erhalla litstörnödenheter på kredit, och just å grund af sin förut visade redbarhet lyckas att å det; det torde kunna hända, säga vi, att äfven un sådan person dukar under för frestelsen att liZxa fri från sin skuld genom att förneka den. Mycket mera skulle kunna sägas härom, men nsändaren vågar hoppas, att med hkonom liktänande personer skola finnas, som med kraftigare arumenter och större stilistisk förmåga skola upptaga ranskningen af ifrågavarande förordning och dess raktiska följder, och hyser äfven det hopp. att mr minuthandlare, hvilkas väl eller ve frågan i rämsta rummet gäller, skola vidtaga de kraftig: e åtgärder, som stå dem till buds, för att åstadsomma en ändring i denna lag. sina 2