Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 2

EGYPTEN. Knappt har festjublet i Ismaila tystnat, innan hotande moln uppstiga öfver Egypten, i det den turkisk-egyptiska konflikten blifvit väckt till nytt lif. Angående detta skrifves från Konstantinopel: -Det är Er bekant, att vice konungen här låti aflemna sitt sednaste svar genom en ambassadör, som gjort resan hit på ett egyptiskt krigsfartyg. Det torde deremot vara mindre bekant, att detta fartyg icke passerat Dardanellerna, utan ambassadören lemnade detsamma före ankomsten dit; fartyget återvände sedan till Alexandria. Vice konungens ambassadör kom hit på ett vanligt postänglartyg. I de härvarande officiella kretsarne har detta väckt stor nppmärksamhet, och då saken kom till sultanens kännedom, yttrade han, att detta vore ,,ett oförlåtligt misstroende af vice konungen. Synbarligen har man i Kairo fruktat, att den turkiska regeringen skulle behålla fartyget, i fall det svar, som ambassadören hade i uppdrag att framföra, icke ansågs tillfredsställande. Sultanens sinnesstämning blef naturligtvis härigenom icke förmildrad. Hvad vice konungens svar angår, så rättfärdigar dess innehåll de hysta farhågorna; ty hans bref är så affattadt, att han i formen visserligen utlofvar allt, men dock i sak ingenting medgifver. Ali Pascha fick derföre af sultanen befallning att afbryta korrespondensen med vice konungen, och så snart de suveräner och prinsar, som bevistat Suezkanalens invigning, hade lemnat Egypten, skulle en kejserlig kommissarie afsändas till Kairo med ett ultimatum, i hvilket vice konungen uppmanas att utan hvarje förbehåll antaga de af sultanen framställda vilkoren, eller — i händelse detta vägras — anse sig vara afsatt. Redan den 7 d:s hade vice konungens svar ankommit hit. Sir Elliot (Englands ambassadör i Konstantinopel), som dagen derpå skulle afresa till Suezkanalens öppnande, och som ville medföra någon angenäm underrättelse till vice konungen, begaf sig genast i sällskap med franske ambassadören, Bouråe, till Ali Pascha för att med honom rådpläga om denna angelägenhet. De uppbjödo hela sin förmåga, men funno Ali Pascha obeveklig, och Elliot uppsköt sin afresa i 24 timmar för att i en audiens hos sultanen göra ett sista försök. Det försäkras på det bestämdaste, att sultanen vid denna audiens energiskt förklarat, det han icke kuade medgifva, att de andra makterna finge lägga sig uti den turkisk-egyptiska angelägenheten, öfver hvilken han ansåg sig ensam hafva att råda. Sultanen sade sig i denna sak uteslutande skola handla så, som hans regerings intressen bjuda. Som vi erfarit, har den till Egypten bestämde kejserlige kommissarien redan blifvit utnämnd, och valet har fallit på en för sin energi bekant personlighet. Från Alexandria berättas, att den förnämsta svårigheten i konflikten ligger deruti, att sultanen ej vill medgifva, att hans vasall gör lån utan öfverherrns tillåtelse. Visserligen kan det vara rätt goda skäl T