Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 2

bereder sig på den nya ordningen. Utgången af de i förrgår förrättade representantvalen i Paris är nu i det närmaste känd. Att hela Europas ögon varit sästade på denna tilldragelse, utgör blott ett nytt bevis på den stora roll Frankrike spelar i denna verldsdels politik, såsom ock på den vigt man ännu tillerkänner opinionen hos den franska hufvudstadens befolkning. Att alla de valde skulle vara prononcerade oppositionsmän mot kejsardömet, visste man på förhand. Frågan gällde endast, om de skulle tillhöra den moderatare oppositionen eller denna kategori af , oförsonlige, som i sednare tider uppträdt, skrifvande öppet på sin fana revolutionen och republiken. Ibland de sednare har isynnerhet herr Lochesort, namnkunnig genom sin Lyktal, ramträdt på valplatserna, dervid han gjort sig bemärkt för dels den ömkliga roll han spelat inför de stormande valmännen, dels den obesvärade förklaring han afgaf beträffande afläggandet af eden ill kejsaren. Det var honom, försäkrade han, likgiltigt, huruvida han skulle afägga eden eller ej, ty han betraktade den blott såsom ett medel för revolutionen. Detta fräcka yttrande har vållat hr Rochefort åtskillig smälek, men inför kejsardömets anhängare står han oåtkomlig, ty han behöfver blott hänvisa till Napoleon III:s eget exempel. På valklubbarne har han i öfrigt bugat sig för folkets suveränitet så djupt som trots någon kejserlig hofman inför sin herrskare. Man har ock behandlat honom derefter. Er person, tillropar man honom, betyder för oss mindre än intet, men vi begagna eder såsom medel, såsom ett redskap mot makten. — Rochefort lofvar blind lydnad. Det hade utan tvifvel varit hedrande för pariserbefolkningen, om en sådan man blifvit tillbakavisad med förakt, men det suveräna folket har följt herrskarnes föredömen, hvilka oftast föredraga lydiga, om ock än så lumpna redskaper, framför män med sjelfständighet och karakter. Valets betydelse ligger ock deri, att det uppenbarar ett djup af missnöje och bitterhet mot kejsardömet inom Frankrikes hufvudstad, hvilket endast återhälles fråv extrema yttringar genom den yttre makten. Sädana folkviljans uppenbarelser äro mera betydelsefulla för kejsar Napoleon än för någon annan monark, emedan han grundar sitt eget mandat just på denna samma solkvilja, sådan den framträdt i samma folkomröstning, som nu gifvit ett blodigt utslag emot honom. Så ser Napoleon III, efter 17 års absolutistisk regering, franska folket falla ifrån sig. Så ser han sig, på äldre dagar, öfvergifven af den nation, hvars lidelser han hyllat, hvars ära, i yttre måtto, han sträfvat att höja, och för hvars äfven ekonomiska förkofran har velat spela försyn. Det är ett fruktansvärdt slag; det är otacksamhet, skall mången utropa — men det är ock en nemesis. Napoleon III hade kunnat vara Frankrikes Wasbington, och måhända önskar han i dag, att han ingått på denna bana. Men han föredrog att vara en Napoleon, och så måste han bygga sitt välde på våld och orättfärdighet. Det visar sig nu, att den grundvalen varit ganska svag. Det beror nu på hvad eftergifterna, koncessionerna, förmå. Hade de varit frivilliga, så hade de utan tvifvel förmått mycket; men aftvungna eftergifter ingifva hvarken aktning eller förtroende. Det är icke för kejsarens skull de skola nu accepteras, utan för samhällsordningens. Alla sansade och redbara män sky revolutionen, särdeles etter de yttringar af dess anda, som kommit sednast i dagen. Derföre skola de fortfarande fördraga kejsardömet, sökande i institutionernas ombildning ett skydd mot absolutismen och en borgen för friheten, men ingalunda af några sympatier för vare sig Napoleon eller hans ättling. Att blifva tolererad lärer väl vara allt hvad den nyss så mäktige kejsaren kan numera begära. Makten ligger hädanefter hos representantförsamlingen, hvarest den bör ligga, såvida man vill undvika å ena sidan ,,den personliga regeringen, och å den andra gatornas eller klubbarnes välde. Äfven den varmaste vän af folkförsamlingens inflytande måste likväl erkänna, att denna församling skall vara så ordnad, att alla samhällets mogna och tänkande män der kunna framträda och vinna gehör för sina meningar. Men en folkförsamling från