Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 1

Då börjar mamsellen på att gråta och försäkra, att hon ej vet något derom, att Andrå är ingenting för henne, och att hon tror att inga pengar finnas i huset, samt att madames diamanter äro borta; hon såg att de hade försvunnit före branden, men hade aldrig fått veta hvart. Lebrun säger att han måste få reda derpå, och om hon kan utleta det, skall han göra henne till värdinna på , Lantärnan, men hvarom inte — —. Jag vet inte hvilka hotelser han använde, men hon grät återigen och lofvade, men hon trodde att de hade brunnit upp. — Hvad sade han då? — Han stampade och tjöt, herre, men derefter ville han inte tro det, och hon sade att grefvinnan hade frågat madame de Fayolles en dag när hon skulle återfå dem, men hon erhöll bara ett obestämdt svar. — Det är bra, sade mäster Lebrun derefter. — Ja, ja, herre, ni må väl bli förargad; grefvinnan kan lika litet behålla en hemlighet, som en skorsten sin rök, och just dervid gjorde jag en rörelse, och Lebrun frågade hvad det var. Michelle svarade: — Råttor, ty ingen var uppe mer än den gamla pulfverhexan Catherine, och hon snarkade i sin bänk; så, sade jag till mig sjelf, om jag är gammal, så är jag linte döf, och det skall ni få erfara. Leprun skulle kunna sälja sin själ för pengar. Han är ett elakt kreatur, herre. Det finns ingenting värre än girighet. Gavarnie smålog, ty sparsamhet, om icke girighet, var ett grunddrag hos Ca therine. — Ja, jia, herre, har ni hört att Sank Loup reste genom Frankrike för att s hur verlden var beskaffad, sedan han had