Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 1

äter upp er. Saknas nånsin förevändningar, herre? Gavarnie förutsåg nya saror. Upptagen af dessa tankar begaf han sig till herr de Lestrelles rum. Marcelle var der som vanligt och riktade mot honom en bekymrad, bönfallande blick och visade på sin fader, hvilken tycktes sofva, och Gavarnies bekymmer ökades, då han varseblef en ringa, men omisskännelig förändring hos den gamle mannen. Herr de Lestrelle öppnade just sina ögon och sade halfhögt: — Om hon ändock hade samtyckt, — om hon blott hade samtyckt. Hans mor var min första kärlek, Gavarnie. Jag har aldrig sagt er hvarför jag drog mig tillbaka från det offentliga lifvet; har jag det? Jag minns. inte. Jag glömmer numera allt. Han talade långsamt, — med en viss svårighet i tankegång, men småningom blef han lifligare. — De hade orätt och visste det, men emedan jag var domaren, ansågo de sig säkra om ett gynnsamt utslag. Så handhades lagen då. De läto mig förstå att hon skulle bli min, om jag dömde till förmån för dem. Hon var lockbetet. Men jag kunde ej annat än ge dem orätt, och de förläto det aldrig. Hvad hon var skön! tillade den gamle mannen, och hans ögon glänste. — Ah, nå väl — de gåfvo henne åt herr de S:t Xist, — en dålig man, en dålig man. Jag hoppas för min dotters skull att hans son inte liknar honom. Hans tankegång förvirrades åter, men han hade sagt tillräckligt, för att förklara sin tidiga afsmak för det offentliga lifvet och sin önskan att hans dotter skulle gifta sig med sonen till hans första kärlek. — Jag är så trött, sade han efter en stund.